Ingen hejd på hoj-hajpen
Cykeltrenden växlar upp. Cyklingen har blivit ämne för utställningar, filmer och radioreportage. Nu kommer också flera böcker i ämnet. Men samtidigt minskar vardagscyklingen. Publikt frågar tre aktuella cyklande författare hur det hänger ihop.
Med tanke på att cykeln har ett par hundra år på nacken är den förvånansvärt i ropet. Det anordnas cykellopp i såväl lycra som tweed, det lanseras hjälmar med airbagfunktion och i många svenska kommuner byggs nya cykelbanor. Och nu i vår kommer inte mindre än två böcker om cykelkultur.
I En cyklo pedi skriver Johan Tell om italienska cykelfabriker, hur han bemästrar ett Tour de France-berg och mekar ihop sin egen fixed gear-cykel i garaget. Och Lina E. Johansson och Maja Lagercrantz fokuserar i Cykla! på cyklandets potential för folkhälsan, miljön och möjligheterna till en solidarisk stadsplanering. Underrubriken är »två hjul som förändrar världen« och det är också deras slutsats: cykling gör skillnad – på alla plan.
– Tidigare forskades det mest om bilens inverkan på samhällsekonomin, men nu tar man även cykeln på allvar. I Holland, där man förstått det här, satsar man mycket på cykling. Där sparar man 3 procent av bruttonationalprodukten varje år på att människor cyklar i stället för att köra bil, eftersom de håller sig friskare, säger Maja Lagercrantz.
De senaste tio åren har många medier rapporterat om den starka cykeltrenden. Men så, i fjol, damp en rapport ner från myndigheten Trafikanalys som skakade om Cykelsverige. Enligt den gjordes nästan 40 procent färre cykelturer per person i Sverige 2014 än i mitten av 1990-talet. Vad var det som hade hänt? Vem hade egentligen rätt? Alla, samtidigt, säger Lina E. Johansson. De motstridiga uppgifterna kan till stor del förklaras med att det som förändrats är vilka som cyklar. Barn, unga och de som är bosatta på landsbygd och i mindre orter cyklar faktiskt allt mindre.
– Om en typisk cyklist 1995 var en 15-åring som cyklade till skolan på en mindre ort, så är det i dag en medelålders välutbildad person som cyklar från en närförort in till Stockholms city för att det går snabbare än att köra bil, och för att det är ett smidigt sätt att få motion på väg till jobbet. Det är en grupp som syns mycket och som har inflytande i offentligheten. Därför syns också cyklingen mer i dag, säger Lina E. Johansson.
Att den här gruppen identifierar sig själva som cyklister har också inneburit att cykeln som pryl har fått högre status. Det talas om cykling som »den nya golfen«, säger Maja Lagercrantz. Frågan om cykeln som mål i sig, och alltså inte »bara« ett medel för förflyttning, är också något Johan Tell reflekterar kring i En cyklo pedi.
– När jag var i London på en cykelmässa slogs jag av att där cyklar nästan bara folk som vill markera något. Att de är för en annan typ av innerstad, att de är hippa, att de är miljövänner eller något annat. I städer som Köpenhamn eller Lund, där väldigt många cyklar, är det en helt annan sak. Cykeln är inte en hobby eller livsstilsmarkör, det är bara ett enkelt sätt att ta sig fram, säger han.
Själv har författaren sju cyklar för olika ändamål, däribland en för dess rent estetiska värde.
– Jag är inte så bra på att föreställa mig saker. Om jag ska förstå exempelvis fixiekulturen måste jag bygga en sådan cykel (fixed gear är en cykel utan broms och växlar, reds anm). Jag måste pilla på saker och känna hur de fungerar för att kunna beskriva dem, säger Johan Tell.
Maja Lagercrantz och Lina E. Johansson kopplar cykeltrenden till många stora frågor och behov i vår tid. Cykeln är billig, miljövänlig och går lätt att laga själv. Den som cyklar styr själv över sin situation.
Men trots de cykelvänliga vindarna återstår flera uppförsbackar. Bilen är alltjämt norm. Bara 1 procent av statliga satsningar på infrastruktur går till cykling. Dessutom, påpekar Johan Tell, spelar könsrollerna in. En riktig karl kör fortfarande bil.
– Det är aldrig hjälten som cyklar i film och i böcker. Det är Farbror Melker-karaktärer, snåla eller löjliga män i största allmänhet. Det nedsättande uttrycket memil – medelålders män i lycra – är helt i linje med föreställningen att man är en löjligare människa om man cyklar. Den som åker skidor eller springer i sådana kläder möts inte av några kommentarer. Det bottnar i en stark föreställning om att män ska köra bil.
3 gånger cykelkultur
- Bicycle Film Festival: Festival som startades 2001 i New York med syfte att hylla cykelkulturen genom musik, konst och film. Festivalen arrangeras på olika håll i världen, och har hållits i Sverige ett par gånger.
- Bike in tweed: Trivsellopp som årligen körs i Stockholm av Cykelhistoriska föreningen. Mycket tweed och många vaxade mustascher.
- Velodromcykling: Sveriges enda velodrom (en oval lutande bana för cykling) finns i Falun. Öppet för prova på-pass med jämna mellanrum.
