Från väs till yl på en sekund
Sällan har en svensk skivdebutant hyllats så unisont som pianisten och sångerskan Anna von Hausswolff från Göteborg. Blott 24 år gammal lyckas hon packa in känslor från ett helt liv i sin röst.
Det är onsdageftermiddag och salongen på Södra Teatern i Stockholm är nästan tom. På scenen sitter Anna von Hausswolff vid en flygel och testar ljudet inför kvällens konsert, tillsammans med en gitarrist och en trummis.
– Låter det tillräckligt svulstigt? frågar hon och kisar mot strålkastarna.
En vän som sitter ute i salongen tycker att pianot hörs för lite. Ljudteknikern får instruktionen att skruva upp pianot och fläska på trummorna. Anna von Hausswolff nickar och ger sig in i nästan tio minuter långa The Book, som börjar med några stilla mollackord för att sakta, i vågor, växa till en storslagen, suggestiv ballad. Men hennes främsta signum, den uttrycksfulla rösten som kan vända från ett sensuellt väs till extatiskt yl på en sekund, är okaraktäristiskt nedskruvad.
Sedan en dryg vecka har Anna von Hausswolff talförbud på grund av ett elakt halsvirus. Dessutom har en läkare upptäckt knutor på stämbanden. Flera konserter har fått ställas in men rösten känns mycket bättre, berättar hon över en cola och en ostmacka efter soundcheck.
– För ett par dagar sedan spelade jag i Malmö och var riktigt dålig i halsen. Det var första gången jag varit nervös och nästan brutit ihop inför en konsert. Men det blev en sann utmaning i stället. När jag väl spelade tyckte jag att det var svinkul, just för att jag inte visste vad som skulle hända med rösten.
Bänder och lirkar med rösten
Att halsen bråkar just nu är typiskt. Ända sedan en konsert i Annedalskyrkan i Göteborg i somras har Anna von Hausswolff varit en av de mest omtalade nya artisterna i Sverige. När debutalbumet Singing from the grave kom i början av maj togs det emot av rungande hyllningar. De nio pianobaserade låtarna svänger från melankoli via folkmusik till experimentella, dramatiska strukturer. Hon bänder och lirkar med rösten, skriker och viskar. Anna von Hausswolffs storhet är att hon lyckas göra sin konstnärligt utmanande musik lättsmält. Jämförelser gjordes genast med starka sångerskor som PJ Harvey och Kate Bush.
– Jag och min syster Maria har alltid sjungit mycket och lekt med sången. Vi brukade leka Barbie med Louise Hoffstens musik i bakgrunden. Vi lärde oss alla hennes låtar. Det blev en slags naturlig ingång i musiken genom leken.
Stilmässigt finns inga likheter mellan Anna von Hausswolff och Louise Hoffsten, däremot är deras uttryck inte så vitt skilda som man kan tro. Båda sångerskorna känns fysiska, tar i från insidan – även om Hoffsten gör det i bredbent blues och von Hausswolff i mer experimentell, melankolisk pop.
– Hon är lite köttig. Det är något jag ibland saknar inom svensk musik, framför allt bland kvinnliga artister. Energin finns där, men många vågar inte ta den i anspråk riktigt. Folk har självklart olika förutsättningar för vad man kan göra, men jag får ändå känslan av att väldigt många håller tillbaka.
Vill utmana sig själv på scenen
Att hon själv vill experimentera med utlevelse beror på att hon inte kan njuta av musiken annars. Hon påtalar vikten av kontraster och att utmana sig själv på scenen. Tryggheten i att utforska både sången och pianot har hon delvis fått med sig hemifrån; hon är dotter till ljudkonstnären Carl-Michael von Hausswolff, som bland annat grundade skivbolaget Radium.
– Konst och musik och kultur är inget främmande, det har alltid funnits i min vardag. Det har nog betytt väldigt mycket. Jag ifrågasätter inte mitt eget uttryck.
Första gången hon fick bekräftelse utanför hemmet och förstod att hon kanske var begåvad med en röst var när hon och hennes syster Maria sjöng upp för och blev intagna i Domkyrkans flickkör. Då var hon tio år gammal. I samma veva började hon spela piano, men tyckte inte att det var speciellt roligt förrän hon några år senare träffade pianoläraren Kerstin Borgström, i grunden jazzpianist och jazzsångerska.
– Hon gav mig de klassiska styckena och visade hur jag skulle spela dem rent tekniskt, men sedan fick jag tolka dem som jag ville. Det var så befriande. När hon fick nys om att jag kunde sjunga, så sade hon att jag måste använda mitt andra instrument mer i pianot och låta dem samverka. Hon uppmuntrade mig mycket till att skriva eget. Jag tror jag har förstått hur viktig hon var först i efterhand. Hon gav mig ett annat perspektiv, en annan typ av klassisk musik.
Komponerar hela tiden
Anna von Hausswolff komponerar hela tiden, överallt där det finns ett piano. Under de senaste åren har hon kombinerat musikskrivandet med arkitektstudier på Chalmers. Låtarna till albumet har vuxit fram under lång tid. En viktig inspiration var den grekamerikanska sångerskan Diamanda Galás, känd för sitt breda röstspann och sin gotiska framtoning.
– Jag gillar henne för att hon är helt galen. Det är en kvinna som kan göra vad hon vill. Hon forskar med sin röst och uttnyttjar den som ett kroppsligt fenomen. Det finns inget slut på hennes nyfikenhet och det gillar jag.
I likhet med Diamanda Galás hand lar Anna von Hausswolffs texter ofta om mörka ämnen. I låten Pills sjunger hon om att älska med djävulen och att hållas vid liv av tabletter, i Old beauty om en människa som ska möta döden.
– Jag anser inte att min musik är mörk, jag ser den som ett uttryck för tankar och ord som skiftar i olika nyanser, det kan lika gärna vara vitt som det är svart. Texterna bygger på tankar som inspireras av frågor jag kanske aldrig kan besvara eller som jag inte törs söka upp. I stället för att till exempel ta livet av mig, iscensätter jag min egen död, som i Singing from the grave. Min musik bygger på drömmar och fantasier blandat med realistiska åskådningar. Jag gör detta för att känna mig levande.
Nedtonad på scenen
Till skillnad mot Diamanda Galás, vars signum är en yvig svart frisyr, teatraliskt smink och kostymer som ger ett Draculaliknande intryck, är Anna von Hausswolff mer nedtonad. När hon går upp på Södra Teaterns scen är hon klädd i vitt, med svarta streck målade kors och tvärs över skjortan – precis som på den etsning hon gjort till skivomslaget. Salongen är fullsatt. Konserten inleds med att hennes syster Maria läser en dikt och spelar triangel. Sedan sätter Anna von Hausswolff sig vid pianot.
Publiken nöjer sig inte förrän efter två extranummer.
