Från föraktets och järnrörens tid
Publikts bokkrönikör Sanna Töringe omvärderar katter och läser klassiker: Hans Fallada och Emily Dickinson i ny översättning.
Katter… jag har aldrig förstått mig på kattälskare. Katter är smygande odjur och småfågelätare, med vassa tänder och slipade klor. Tacka vet jag hundar, dem kan man styra över.
Gubbe och Katt. Ju äldre jag blir, desto bestämdare blir jag i min uppfattning om mig själv. Jag är hundmänniska och skulle aldrig släppa en katt över tröskeln. Det vill säga, så kändes det innan jag läste Nils Udenbergs Gubbe och katt. Nils Uddenberg hade aldrig i sitt liv trott att han skulle bli indragen i en kärlekshistoria med den tufsiga magra katt som sökt skydd i hans vedförråd. Historien är både gripande och sedelärande. Man kan aldrig förbereda sig på det liv som plötsligt kan kasta sig över en. Rätt som det är kanske man älskar en katt. Läs och njut. (Natur och Kultur)
Ensam i Berlin. I denna tid, då alltför många svenskar stöder ett politiskt parti med smutsig byk i säcken, är det dags att påminna om Hans Fallada och hans stora roman Ensam i Berlin. Den tidigare utgåvan var förkortad. Det är en kollektivroman där man framför allt får följa det strävsamma och ordentliga arbetarklassparet Anna och Otto som en dag 1940 får nog av nazismen och börjar göra uppror. Men Hans Fallada skildrar också hur rädslan i Berlin får människor att avhumaniseras. Det är föraktets och järnrörens tid och huliganer härskar på gatorna. Boken blir tidvis tung att läsa, men Hans Fallada lyckas ändå visa på det ljus som finns hos alla som kan stå raka och göra motstånd. (Nyutgåva Lind & Co, översättning Knut Stubbendorff och Per Lennart Månsson)
Lilla smycket. Som en regnig promenad vid Seine, som en oförstående kypare, som sjaskiga underkläder och mycket gråt, som sunkiga hotellrum och den underbara lukten i metron, så är världsstaden Paris. Och ingen, förutom möjligen belgaren Georges Simenon, kan skriva om allt detta bättre än Patrick Modiano. I Lilla smycket faller löven från de stora träden i Bois de Boulogne och en ung flicka letar efter sin mamma. Jag tänker att jag inte riktigt förstår vad romanen handlar om, men att det inte gör så mycket, där finns en övergivenhetskänsla som är så stor att den sprider sig över sidorna och inbegriper allt. (Elisabeth Grate bokförlag, översättning Pontus Grate)
Gång på gång är skogarna rosa. Emily Dickinson anses vara oöversättbar. Om man accepterar det och helst har originaldikterna bredvid sig, är det en mycket stor njutning att läsa Ann Jäderlunds nya tolkningar. Gång på gång är skogarna rosa heter samlingen och man kan hålla på med den hur länge som helst. Kanske med en katt i knät? (Albert Bonniers förlag)