Fejkade dokument visar sanningen
När värmen kommer släpper filmdistributörerna de där bortbytingar till
filmer som de tvingades ta på köpet när de la vantarna på de stora fina
titlarna. Men det finns, som alltid, undantag, konstaterar Fredrik Sahlin.
Brian De Palma, mest känd för freudianska thrillers med Hitchcock-blinkningar (och skräckklassikern Carrie, förstås), gör med Redacted en dramatisering av några amerikanska soldaters brutala våldtäkt och mord på en ung irakisk kvinna. De Palma vill påminna oss om den gamla truismen att sanningen är krigets första offer och gör det genom att skildra händelserna genom en soldats privata videokamera, klipp på nätet och inslag från tv-nyheter – allt är fejkat, men historien bygger, enligt regissören och många andra källor, på en verklig händelse. De avslutande bilderna på civila offer ger akut andnöd. (Bio 2/5)
— •l• —
En enastående studie i mänsklig förnedring, Sveriges första långfilm inspelad på mobil, har efter mycket förhandsprat nu hamnat på biografduk. Bakom den långa och lockande titeln döljer sig filmaren Patrik Eriksson och hans tilltag att dokumentera sin tillvaro efter det att han blivit dumpad av sin flickvän, eller ja… han blir ju faktiskt dumpad av ytterligare en tjej under filmens gång. Det är med andra ord mycket självömkan och naken sårbarhet. Vilket visar sig vara mer sevärt och intressant än jag först anat. Det kanske inte riktigt kan utfärdas biorekommendation men det är onekligen ett spännande och typiskt dokument över en tid där det privata har upphöjts till självklart allmängods. (Bio 16/5)
Man saknar inte kon förrän den återkommer till båset, lyder inte riktigt det gamla ordstävet, men så känns det onekligen (byt dock ut »kon« mot »den italienska filmen« och »båset« mot »biografen«) när jag ser Min bror är enda barnet – ett familjedrama som utspelar sig mot fonden av efterkrigstidens politiska oro i Italien. På 80-talet var det en självklarhet att exempelvis en Ettore Scola-film skulle upp på duken, i dag utgör den europeiska filmen tyvärr ett undantag på repertoaren. Min bror är enda barnet är inte en smal eller svår film, tvärtom, snarare medryckande och underhållande i sin vardagspolitiska framtoning. (Bio 9/5)
— •l• —
Glengarry Glenn Ross är ett glatt återseende. Det är inte alla som tycker att pjäsförfattaren David Mamets verk hör hemma på film, eftersom han brukar erbjuda mer psykisk än fysisk framåtrörelse, men för den som uppskattar att smarta och välskrivna repliker viner om öronen är denna pjäsadaption från 1992 en ren njutning. Det blir inte sämre av att den nattsvarta komedin hyser halva den amerikanska (manliga) skådespelareliten: Al Pacino, Kevin Spacey, Jack Lemmon, Alan Arkin, Alec Baldwin och Ed Harris. (dvd 30/4).
Under våren har återutgivningar av svenska klassiker stått som spön i dvd-backen vilket nog fått alla folkhemsnostalgiker att gå i spinn. Det är verk av olika art och, inte minst, kvalitet: Åke Söderblom och Åke Grönberg tampas i filmfarsen Aldrig med min kofot, Jarl Kulle vänslas med Christina Schollin i Käre John, och så kan vi åter se en av Sveriges bästa barnfilmer, Hugo & Josefin. Från den lilla nischdistributören Studio S kommer dessutom den på sin tid omdebatterade filmatiseringen av Märta Tikkanens Män kan inte våldtas. (Dvd, löpande)
Fredrik Sahlin är filmrecensent och journalist. Han tipsar om film och dvd i ST Press.