En språklig resa i tid och rum

Utomhus står plommonträdet nästan i full blom, inomhus har den fantastiskt kraftiga hibiskusen stora knoppar som snart är färdiga att slå ut. ksdjfjslkdfjjsl
– Den har följt med min man i boet. Efter vad jag hört har den »stulits« som skott från moderblomman på en järnvägsstation – eller var det ett apotek? – för 40 år sedan.

Carola Hansson skrattar och stryker försiktigt över de glänsande bladen.

Någon har framställt henne som skygg. Det stämmer inte alls. Hon talar öppet och lättsamt om sitt författarskap. Om att skrivandet är som om en fysisk dörr öppnas till en främmande värld dit hon försvinner in. Om fascinationen inför mötet med det främmande, om privilegiet att som författare få utforska det okända, en kultur, ett språk…

Alla hennes romaner utom två utspelar sig också i andra delar av världen. Rummet har stor betydelse för henne och hon måste ha varit på den plats hon ska skildra. Alltså reste hon till Kina inför den senaste boken, ett Kina som då var helt okänt för henne, och nu nyligen har hon varit i New York.

För ungefär 20 år sedan lämnade hon sitt jobb som dramaturg på Sveriges Television för att hon vill skriva på heltid. På frågan om dramaturgjobbet påverkat hennes språk svarar hon att det tror hon inte. Men hon blev dramaturg för att hon var fascinerad av bilder.

– Skrivande och bilder hänger ihop. Ofta utgår mina romaner från en bild som jag inte kan förstå och som jag vill utforska. När jag skrev Resan till det blå huset såg jag en bild av ett träd som speglar sig i vatten. Först ser man lite, sen kommer detaljer, så djupdimension.

Carola Hansson gjorde en ganska sen skönlitterär debut. Det hängde samman med en språk- och identitetskris.

– Jag upplevde språket som något förstelnat, det fungerade inte som förmedlare mellan den inre och yttre verkligheten. Jag hade inte ord för djupare erfarenheter och kände mig styrd av språkets struktur.

Begränsning och möjlighet

Hon började skriva för att återerövra språket, skrev ner allt som kom för henne – drömmar, tankar, bilder och såg ett mönster.

– Det kretsade kring moderskap-dotterskap, jag förstod att det var en kvinnlig identitetskris. Språket, som begränsning och möjlighet, är ett grundläggande tema i alla mina romaner.

Denna upplevelse av språket gränsar till exilen och det beskriver hon i Steinhof, där den ungerska lärarinnan flyr med skoleleverna till Österrike undan Ungernrevolten 1956. Men här handlar det också om den fysiska exilen och främlingskapet som en del i den.

– Konkret handlar det om att man förlorar sitt språk eller hamnar i tvåspråkighet. Språket är också sammanlänkat med minnet och när ingen frågar efter huvudpersonens upplevelser blir förlusten mer genomgripande. Hon förlorar också sitt förflutna.

Romanerna bygger ofta på mycket gedigna efterforskningar och inläsning på ett stort dokumentärt material. Upprinnelsen till Steinhof var att hon hörde berättas om en svensk kvinna som varit i en ungersk skola nära den österrikiska gränsen när sovjetiska trupper invaderade landet. Under sken av att det var en utflykt flydde elever och lärare till Österrike.

– Jag såg framför mig hur barnen vandrar i solen uppför berget, når gränsen och försvinner i exilens mörker. Den bilden, med ordet »utflykt« under, lämnade mig inte i fred.

Hon reste till Österrike, satt på arkiv och läste dagstidningar från 60-talet, »där finns attityder och konkreta händelser«. Och så läste hon ungersk och österrikisk skönlitteratur – i översättning.

Men ryska behärskar Carola Hansson »ganska väl«. Det var en förutsättning när hon skrev Andrej, om Tolstojs tredje son, den självdestruktive slarvern som ständigt levde med att aldrig infria de förväntningar fadern hade på honom.

Läste dagböcker

Inför romanen om Andrej tog hon sig igenom ett stort dokumentationsmaterial på ryska. Bland annat läste hon familjemedlemmarnas dagböcker. På den tiden ingick det i den borgerliga kulturen att skriva dagböcker och de var oerhört personligt utlämnande, berättar Carola Hansson. Man märker att de är skrivna för offentligheten.

Alla böckerna låg framme och öppna i det Tolstojska hemmet, de var till för att läsas av familjemedlemmarna. När hon läste Sonjas dagböcker märkte hon att Sonja tolkar sitt liv utifrån det Tolstoj redan skildrat i skönlitterär form.

– I boken Familjeliv beskriver Tolstoj hur han som ung man möter sin blivande hustru, hennes familj, miljön och äktenskapet – innan han ens träffat henne. Sonja måste ha läst det han skrev och levt i en sorts gränsland mellan fiktion och verklighet Jag har haft kontakt med Tolstojs släktingar i Sverige, Ryssland och USA. Nästan alla tycks känna igen den upplevelsen av overklighet.

Många fick »kallelsen«

Den senaste boken, Mästarens dröm, tog fem år att skriva. På kuppen lärde hon sig 300 tecken eller 500 kinesiska ord. Det är tillräckligt mycket för att hon ska kunna fråga efter vägen, förstå hur språket är uppbyggt och vilka svårigheter det är att lära sig kinesiska.

Mästarens dröm handlar om två kvinnor, tvillingar, som beger sig till Kina för att missionera. Att romanen utspelar sig just där berodde på att arkivarien på Svenska Kyrkans arkiv föreslog Carola Hansson att »titta på Kina«. Många unga kvinnor fick »kallelsen« och gav sig ut ensamma, bland annat från Uppsala.

Först hade systrarna i berättelsen lika värde men snart blev en huvudpersonen, den som Carola Hansson betraktar världen genom. Det är Agnes, den mörkare av tvillingarna. Hos henne finns mörkret och rädslan för att uppslukas av det främmande Kina och hon är också den som håller fast vid sin tro.

– Hon skulle kunna bli fanatiker, konstaterar hennes upphovsman, som samtidigt undrar hur långt man kan ta in det främmande utan att själv utplånas. Tvillingsystern Adina är Agnes motsats, hon vågar ta in det nya. De är olika sidor av mig själv.

Blir subjekt i sina liv

Systrarna reser ut 1921, den kvinnliga rösträttens år, och lämnar patriarkatet. De blir, med Carola Hanssons ord, subjekt i sina liv. För att sätta sig in i den tiden, 1920- och 1930-talen, plöjde hon igenom religionshistoria och missionslitteratur i Svenska Kyrkans arkiv men fann snart, att den viktigaste källan var missionärernas rundbrev till församlingar och närmaste anhöriga. Missionärerna kunde på 50 maskinskrivna sidor redogöra för det historiska skeendet, dag för dag, under en mycket våldsam tid i dåtidens Kina.

– På samma gång har breven en besvärjande ton. Man medger inga tvivel eller svårigheter. Meningen med breven var ju att stödja uppgiften och verksamheten.

Att ge sig ut i till en främmande och så urgammal kultur som Kina och med inställningen »att rädda hedningarna ur mörkret till ljuset, den enda sanningen«, är enligt Carola Hansson ett kolonialt beteende. Samtidigt drevs missionärerna av en vilja att göra gott och denna dubbelhet fascinerar henne.

Upplöst tidsbegrepp

Karakteristiskt för flera av Carola Hanssons böcker är långa meningar med inskjutna satser och parenteser. Men språket i Mästarens dröm är annorlunda, tycks mer effektivt med kortare meningar. Vad beror det på?

– Varje berättelse finner sin egen form. Mina första romaner hade mycket kortare meningar. De långa meningarna har växt fram. Man kan säga att den långa meningen gestaltar den inre tiden, medvetandets tid – där det förflutna, nuet och till en del också framtiden existerar samtidigt. Att en roman som Andrej enligt många läsare »låter rysk« beror kanske på aktiverade minnen från den ryska litteratur jag läst.

Vilken roman betyder mest?

– Ofta är det den senaste, Mästarens dröm har betytt mycket – just för att jag gett mig tid att fundera över skillnaden mellan religion och religiositet och mellan att vara troende och kyrklig.