Dominiquanska republiken
Jazz, klassiskt, storband, körsång, schlagerfestival. Sedan 1950-talet har Monica och Carl Axel Dominiques plats på musikkartan varit där det spelas gränslös musik.
Det anses både föredömligt och modigt att kliva över musikaliska staket. Begreppet crossover klingar positivt. Problemet är att musikaliska blandformer kan ha svårt att nå fram. Vi lyssnare har ju oftast öronen inställda på en favoritvåglängd, vilket tenderar att filtrera det okända. Därför är det i praktiken få musiker som vågar satsa på en gränslös musikutövning.
Monica och Carl Axel Dominique vågar.
–Vårt första gig tillsammans var 1960, när vi pluggade på Musikhögskolan, Ackis.
Monica minns med sprallig glädje hur den frimodiga interaktionen mellan henne och Carl Axel startade.
–Vi lirade fyrhändig pianomusik och kompade Max Hansen och Annalisa Ericson i en musikal på Scala-teatern. Läckert!
–Hos klassiskt skolade musiker kan man ibland spåra en viss övertro på den nedtecknade notbilden, menar Carl Axel. Att slå en bro mellan komponerad och improviserad musik är därför en del av den allmusikaliska verksamhet som vi alltid förespråkat.
Koltrast och symfoniorkester
Mycket vältajmat slår just en koltrast sin drill från toppen av en tall, strax utanför Dominiques solgula Huddingevilla. Monica skiner upp och säger att det var på det sättet hon kom på den numera klassiska musiksignatur, som tidigare signalerade nyheter från SVTs Rapportprogram.
–Do-bi, do-bi-do!
Fem läckert synkoperade toner i F-dur, som precist och koncist manade till lystring. Ännu ett exempel på mångfalden i paret Dominiques musikskapande.
–Vi ville också visa att det blir bäst när musiken spelas på riktiga instrument. Därför krävde vi att Sveriges Radios Symfoniorkester skulle göra inspelningen; alla syntar portförbjöds.
Monica stod denna gång för kompositionen, Carl Axel såg till att produktionen blev optimalt utförd.
–Visst, säger Monica, vi jobbar nästan jämnt ihop. Fast vi gör ju även soloprojekt. Som när jag skriver för storband och Carl Axel ger pianokonserter. Men oavsett uppdraget försöker vi alltid inspirera varandra.
Samförståndsblicken som växlas säger att just så är det. Och så har det varit i nära ett halvt sekel. Utan tecken på avmattning.
Sextiotalet var generöst
Det musikaliska 60-tal som mötte paret Dominique efter högskolestudierna passade dem perfekt.
–Det var en tid, säger Monica, då allt kändes möjligt. Hade man bara en kul idé gick den oftast att förverkliga. En producent kunde säga att han ville göra ett program med mig, en hammondorgel och en levande papegoja. Och vips! Så satt vi där i en TV-studio med gojan och surrande kameror.
Carl Axel minns med välbehag den öppna attityd han möttes av i mer klassiska sammanhang:
–Jag gjorde med förkärlek klassisk pianoafton, som även innehöll repertoar med jazzbetonad pianotrio.
I slutet av decenniet var tiden kommen för en målmedveten satsning på egen ensemble.
Bäska Droppar hette jazzrockgruppen som Monica och Carl Axel startade tillsammans med gitarrgurun Jojje Wadenius. När Jojje fick USA-kontrakt med Blood Sweat and Tears ersattes han av Tommy Körberg, samtidigt som gruppen döptes om till Solar Plexus. Färgstark jazzrock som en rak höger i mellangärdet.
–Bland det roligaste och viktigaste vi gjort, hävdar Monica.
–Tänk att vi lyckades stoppa in både Händel och Stravinskij bland alla jazziga låtar! utbrister Carl Axel.
Ständigt frilansande, utan vare sig skygglappar eller fallskärmar, blickar de båda vidare ut över musiklandskapet. Carl Axel specialiserar sig alltmer på sin husgud, den franske tonsättaren Olivier Messiaen. Han ger konserter och etablerar sig som Messiaens främste uttolkare här i landet. Medan Monica blir medlem i Gals and Pals, vår svängigaste sånggrupp någonsin, under ledning av jazzlegenden Lasse Bagge.
Att engagera sig kulturpolitiskt ingår också i konceptet. Mest notabelt var kanske när makarna Dominique gick till storms mot ofoget att inte visa namnen på musiker och kompositör i TV-programmens eftertexter.
–Vi fick med oss de båda tunga musikorganisationerna Stim och SKAP och vi vann faktiskt i domstolen, summerar Monica.
–Fortfarande syndas mot beslutet att alltid visa vilka som spelat och komponerat, men vi såg i alla fall till att det blev lag på att namnen ska finnas med, fastslår Carl Axel.
Svalor som häckar…
Som en svordom i kyrkan kan det tyckas vara när högskoleutbildat folk ger sig in i schlagerbranschen.
–Måste låtarna vara så lite kreativa, tyckte makarna Dominique, apropå schlagerjippot. Varpå de skrev en melodi som mycket raskt fick en text av Svenska Akademiledamoten Lars Forssell.
Året var 1973, Göran Fristorp och Claes af Geijerstam sjöng ”dina bröst är som svalor som häckar” och låten Sommarn som aldrig säger nej vann den svenska uttagningen.
Monica minns händelsen med ett nöjt leende:
–Jag fick åka ner och leda orkestern i finalen i Luxemburg, där vi kom femma. Som enda kvinna bland dirigenterna fick jag faktiskt en stående applåd.
–Visst var det roligt att kunna visa att även en mer sammansatt låt kan vinna en schlagertävling, säger Carl Axel.
Ännu bär de på många idéer och planer. Exempelvis att sammanställa Den Dominiqueanska Sångboken…
Fast just nu hinns det inte med. Den nya jazzgruppen Monica Dominique Quintet har släppt sin första skiva och reser runt och ger konserter.
Varvat med att Monica turnerar med väninnan Monica Nielsen och framför sånger av Lars Forssell och Bertold Brecht. Även den musiken är utgiven, förstås, på det egna bolaget Dominique Records. Alltmedan Carl Axel planerar för 100-årsjubileum med Olivier Messiaens musik, när han inte gör bejublade shower med ”lekkamraten” Anders Linder i Carl Anders Cabaret.
–Det ringde en kvällstidning och frågade vad vi skulle göra nu när vi blir folkpensionärer, säger Monica.
–Vi svarade att vi förstod inte frågan, säger Carl Axel. Varför ska man upphöra med det man trivs allra bäst med?
