Ta tunnelbanan till Tensta
Häromdagen besökte jag Livstycket i Tensta Centrum. Ett projekt där arbetslösa invandrarkvinnor från hela världen i olika åldrar syr och skapar mode och hemtextil. Det var en omtumlande eftermiddag om ett Sverige som jag vill dela med er.
•l•
Scen 1
Zina som har bott här i ett tiotal år, har en styrka och en framåtanda som få jag mött. Förra året sökte hon jobb på H&M i Kista. Efter ett trevligt telefonsamtal bjöds hon in på anställningsintervju. När arbetsgivaren upptäckte att Zina bar slöja förklarade hon att ”man måste vara fint klädd för att få jobba i en klädesaffär”.
Zina svarade: ”Men jag är ju fint klädd.”
Butikschefen: ”Ja men det där du har på huvudet är inte normalt.”
Jag vet inte hur många av er som har varit i Kista Centrum men jag vet att där finns en massa kvinnor i slöja som handlar kläder och då verkar det inte vara några problem.
•l•
Scen 2
”Kan man stämma sin socialhandläggare?” frågar en vacker irakisk kvinna.
Sen berättar hon om mannen på socialen som ringer och aldrig säger hej utan bara skriker rätt ut: ”Jag har hört att du väntar barn. Inte fan ska du skaffa barn i din situation!”
”Men snälla du”, försöker kvinnan innan hon avbryts av socialhandläggarens ord:
”Säger du ett ord så får du aldrig mer socialbidrag”. Klick.
”3 300 i månaden får jag av dem och jag hatar varenda krona för de behandlar mig som ett djur”, förklarar kvinnan som har sökt en massa jobb men alltid får samma svar: ”Tack för visat intresse. Jobbet gick till annan sökande.”
Den irakiska kvinnan är 44 år gammal och har gett upp. ”Hur kan socialen kräva att jag ska hitta ett jobb när inte ens min son som har tagit studenten här inte kan få ett jobb?”
•l•
Scen 3
Gabriella säger att hon ”hatar Tensta”. Hon är född och uppvuxen där men drömmer om att bli hudterapeut och flytta långt därifrån. Trots hennes gröna ögon och en klingande ren svenska lyckas hon inte få ett jobb.
Men bostadsområdet är ändå det som stör henne mest. ”Jag vågar inte gå hem på kvällarna. Det är kolmörkt i porten. Lamporna har varit trasiga i en månad. Vi ringer Wihlborgs Fastigheter och ber och bönar att de ska komma och byta lampor men de skiter fullständigt i oss. Vi får leva i mörkret. Alla jag kände har flyttat härifrån. Det är bara jag som är kvar och jag hatar stället”, säger hon.
När du får en stund över, ta tunnelbanan, bussen eller bilen och besök Livstycket i Tensta. Köp något vackert som arbetslösa invandrarkvinnor skapat eller ta en pratstund med dem. Jag lovar att du kommer att bli rikare av att möta dessa fattiga förortskvinnor.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.