Karin Wallén: Det svåra är att vara nöjd med det man har
”Men det kommer alltid att finnas några som knatar upp på den näst högsta toppen och nöjt tittar över till den högsta”. Krönikören Karin Wallén slår ett slag för dem som står på den näst högsta toppen och nöjt tittar över till den högsta. De kommer att vara de verkliga vinnarna, anser hon.
Sjön ligger spegelblank mellan spetsiga bergstoppar, och bortom sluttningen glittrar Atlanten. Det skotska höglandet ligger bakom oss och i horisonten sticker de Yttre Hebriderna upp som små rufsiga utväxter i ett turkosblått hav.
Jag suckar och säger att det är vackert. Han suckar och säger att det inte går att ta någon bild.
Ljuset är för knasigt och perspektiven märkliga. Därför kan han inte uppskatta stunden.
Jag är egentligen inte förvånad. Han är ju fotograf, och dessutom typen som aldrig blir helt nöjd. Däri ligger kanske hans styrka, har jag tänkt ibland. För om man aldrig är nöjd strävar man väl efter att bli bättre? Och det måste väl vara bra. Eller?
En bekant i ett helt annat skrå har ett uttalat livsmotto i precis den andan: hans mål och löfte till sig själv är att »aldrig bli nöjd«. Rädslan för att känna sig nöjd har drivit honom från jobb till jobb, ständigt på jakt efter nya karriärstegar att klättra på och högre berg att bestiga.
Ibland har han fallit, hårt, och troligtvis har även det passat honom. Om han inte får pressa sig känner han sig som luft. Om han inte kämpar så finns han inte.
Det lustiga är att han tycks tro att det han strävar efter är det svåra, fast det uppenbarligen är tvärtom i hans fall. Den verkligt stora utmaningen för honom vore att känna sig nöjd med det han har.
Hans livsmål borde vara att bli lite mer som mannen som besteg små toppar. Jag mötte honom en gång på en flygbuss, och han berättade med lysande glädje i ögonen att han hade varit uppe på Danmarks högsta topp, liksom Belgiens, Hollands, Irlands och några i Baltikum. Han älskade dem alla för vad de var: tillgängliga och tillfredsställande på samma gång. Något som förstås är en total motsägelse i de icke-nöjdas värld. Det som är tillgängligt kan aldrig vara bra nog.
Jag tänker på det nu när Sveriges högsta topp håller på att sjunka. Kebnekaises sydtopp har länge varit den högsta i landet, men som bekant håller den på att krympa. I takt med att glaciären smälter närmar sig nordtoppen tillfället då den kommer att ta över höjdrekordet.
Sydtoppen är en ganska snäll topp. En man kan promenera upp på, även om det tar tid. Nordtoppen kommer att bli en svårare historia. En som det dessutom kostar pengar att ta sig upp på, eftersom du kommer att behöva både guidning och utrustning. Färre kommer att kunna bestiga Sveriges högsta topp i fortsättningen, vilket oroar Kebnekaises turistnäring. För hur kul är det egentligen att bestiga den näst högsta?
Men det kommer alltid att finnas några som knatar upp på den näst högsta toppen och nöjt tittar över till den högsta. Ljuset kanske kommer att vara knasigt och perspektiven märkliga, men det bryr de sig inte om. Det är ju inget de själva kan påverka.
De kommer att ta en fika och trivas med bedriften att ha tagit sig nästan högst. Det är de som kommer att vara de verkliga vinnarna.
Karin Wallén är frilansjournalist och krönikör i resemagasinet vagabond och dalarnas tidningar.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
