Jon Thunqvist: Full fart framåt när Japan ska ta sig ur krisen
Efter decennier av åtstramningar ska den japanska staten byggas på nytt och gasa sig ur krisen. Men landet är så skuldsatt att det knappt blir begripligt, skriver Jon Thunqvist.
Det ska vara statligt.
Varifrån Japans kärlek till det offentliga kommer kan man spekulera om, men knappast ifrågasätta. Det är en kärlek som frodas i lust och inte backar för nöd.
Jag har genom åren tillbringat många timmar tillsammans med företrädare för de stoltaste av yrkeskårer – brevbärarna, tulltjänstemännen, poliskonstaplarna. Gemensamt för dem är att de icke viker sig. En endaste ynklig tum. De fnyser åt mutor och hissar förvånat slipsknuten några extra millimeter när brevlådan hänger snett eller vänster bromsljus slutat fungera. Det är män och kvinnor som har månadslön, putsade skor och inte tar några fångar.
Precis som i Sverige talar japaner om att »statens kaka är liten men säker«. I det utbombade Japan efter krigsslutet löd talesättet ungefär »skynda dig, staten lär ha en kaka«. Köerna ringlade flera kvarter när det utlystes tjänster för att dela ut brev eller fånga bovar.
Efter decennier av åtstramningar, sparpaket och budgetnedskärningar betraktas därför den nye premiärministern Shinzo Abe med viss tillförsikt. Nu ska staten nämligen byggas på nytt. Abe tänker gasa sig ur krisen. Riksbanken är informerad om att eventuella betänkligheter inför att trycka nya pengar ska läggas åt sidan. Inflation är bra och att betala statsskulder kan barnbarnsbarnens ättelägger ägna sig åt år 3035.
Japan är så skuldsatt att det knappt blir begripligt. Ett exempel går ut på att varje japan – rik, fattig, ung och gammal – är skyldig en splitter ny BMW i värsta skrytklassen. Från födseln. Nästan en miljon kronor alltså. Som jämförelse kan nämnas att vi svenskar, med samma sätt att räkna, är skyldiga en ganska väl begagnad SAAB 9-5.
Det Shinzo Abe nu tänker göra har lite av pyramidspel över sig. När EU utkräver räntor och amorteringar i Grekland, Irland och Spanien lånar han i stället mer pengar och trissar insatserna.
Och faktiskt ser det till en början ut att fungera. Kanske är det nyhetens behag, men under hösten och vintern har japansk ekonomi gått riktigt bra, mycket bättre än de flesta andra industriländers.
Aktiekurserna går upp, exportföretagen säljer snabbare än de hinner tillverka och ute i byarna törs man nu för första gången på mycket länge åka till Tokyo och be om anslag för det ena och det andra. Nya skolor, ålderdomshem, broar, järnvägar och postkontor.
Det kommer surt efter, säger några. Vem ska betala, undrar alla. Men alla hoppas också att det egentligen är detaljfrågor för vilka svar aldrig kommer att utkrävas.
För nationalekonomi är ju så beskaffad att om väldigt många väldigt mycket vill samma sak, på samma gång, så kan man vara nästan säker på att det kommer att hända.
Och händer det inte, så får man väl låna ännu mer.
Jon Thunqvist är frilansjournalist, bosatt i Tokyo.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
