Henrik V:s illaluktande krig
Den politiska diskursen, som det heter på debattsvenska, handlar nuförtiden gärna om feminism. Om kvinnor. Film- och dvdspalten hyser denna gång bara män. Män på film.
Kenneth Branagh är en man – även om det kanske inte är hans främsta kännetecken. Snarare har han i många av sina filmer en lätt fjompig framtoning; en liberalintellektuell ömfoting med uppspärrade ögon. Men Branagh är framförallt en av filmvärldens mest idoga Shakespeare-tolkare. Oftast gör han det bra. Som i Hamlet, som i Othello, där han förvisso inte regisserar men dock spelar Jago med övertygande inlevelse.
Mest imponerande är dock Branaghs Henrik V. Titelkungens krig med Frankrike blir här smutsigt, tungt, närapå illaluktande, och närgånget som det ju sällan, eller aldrig, blir på teaterscenen. Det är skir prosa och tunga bataljer i panoroma – en slags litterär hårdrock som visserligen helst ska ses på duk, men som sedan en vecka i alla fall finns på dvd.
•l•
Hong Kong-filmen Kung Fu Hustle har däremot just landat på biorepertoaren. I dessa dagar är det, på tal om kampsport, svårt att inte associera till gatuvåldet i allmänhet, och det grymma mordet på Kungsgatan i Stockholm i maj i synnerhet. Dessutom är det få filmkomponenter, förutom möjligen biljakter och svärdsdueller, som tråkar ut undertecknad så till den milda grad som ett evighetslångt, koreograferat sparkande.
Och ändå är detta vårens kanske mest sprittande och spänstigt underhållande film. Koreograferat våld? Visst, men inte rått och utdraget – och dessutom kryddad med en hel del torr humor. Vördnaden inför traditionerna mixas med drift med densamma, i ett uppskruvat och begåvat bildarbete som andas Asterix, Charlie Chan, dito Chaplin och nudel-western på samma gång. Kort sagt: en glad överraskning.
•l•
Ett helt annat tonläge är det i David Cronenbergs Naked Lunch från 1989. Denna irrfärd ner i en författares murriga och drogpåverkade psyke är oerhört suggestiv och inte minst organiskt påträngande – som så ofta när den besatte kanadensaren regisserar. Filmen, som bygger på beat-ikonen William S Burroughs, på sin tid, omtalade bok, är en fest för alla oss hobby-psykologer. På dvd i slutet av juni.
Redan i förra veckan begåvade danske Nicolas Winding Refn repertoaren med uppföljaren på sin genombrottsfilm Pusher. Fonden är Köpenhamns undre värld där människovärde mäts i pengar och slagkraft, och i centrum står Mads Mikkelsen (bl a Mordkommissionen) som den sorglige, misslyckade småskurken Tonny.
Här är det män, män och åter män som gör upp med sig själva, sina fäder och – i en välvillig tolkning – den manliga existensen. Och även om slutet är lite väl simpelt och öppet (Winding Refn skissar redan på Pusher III) visar filmen dels att regissören har mognat (våldet har trätt tillbaka för det sociala dramat) och dels att danskjävlarna (som Ernst-Hugo Järegård uttrycker det i Riket) fortfarande pratar filmspråket bättre än »de dumme svenskere«.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.