Hanna Hellquist: Räcker det inte att vara nöjd med sitt jobb?
Det finns ständigt en förväntan om att folk måste vilja klättra, ta ansvar för sin utveckling och förverkliga sina drömmar. Det skriver Hanna Hellquist i en krönika om det suspekta i att vara nöjd med sitt jobb.
När min mamma gick i pension 2008 hade hon jobbat inom barnomsorgen i nästan 40 år. Mamma har alltså tagit hand om barn sedan början av 1970-talet. Hon har hyssjat, vyssjat, matat och bytt blöjor, hon har suttit i otaliga föräldramöten och talat om ungars utveckling, deras sociala samspel, rutiner för vilopauser, lösa mjölktänder och oheliga allianser i kuddrummet.
Min mamma har älskat sitt jobb, och hon har varit närmast nitisk när det har kommit till att sköta det. Jag tror faktiskt inte att hon har kommit för sent till jobbet en enda gång under alla år.
Under en period när jag var liten och pappa reste världen runt så avancerade min mamma till att bli föreståndare för förskolan där hon jobbade. Hon jobbade med det i några år, och trivdes väl rätt bra med det med, men slutade när en vanlig förskollärartjänst blev ledig på ett ställe som låg närmare där vi bodde. »Jag saknade barnen också«, säger mamma när jag pratar med henne i telefon en dag. Hon utbildade sig för att arbeta med barn, och det var det hon ville göra.
Den där tiden som föreståndare var en liten parentes men jag tänkte ofta på det när jag var yngre, att min mamma hade haft ett eget rum med skrivbord, och att hon hade haft förtroendet att ha hand om vuxet folk. Att hon hade avancerat. Ett litet tag där på 1980-talet hade min mamma faktiskt jobbat på något slags kontor. Så tänkte jag, och det gjorde någonting med min respekt för min mamma.
Det är ju helt sjukt, det hör jag. Men så lyssnade jag också mycket mer på min pappa än min mamma när jag var liten. Pappa skämtade om att mammas jobb gick ut på att torka snor och tårar. Som om det skulle vara något dåligt. Och att mamma nöjde sig med sitt jobb, och jobbade på varje dag och tyckte det var roligt, det kunde han aldrig förstå.
Själv var pappa alltid på väg någon annanstans, till något annat jobb eller någon annan plats, var som helst utom här och nu. På det sättet var inte pappa ett dugg unik. Det finns ständigt en förväntan om att folk måste vilja klättra. Uppåt, framåt, nöj dig inte, ta ansvar för din egen utveckling och förverkliga dina drömmar. Uppåt uppåt. Varför stå på golvet när du kan avancera till chef? Varför breda knäckemackor åt fyraåringar när du kan få personalansvar? Varför läsa sagor när du kan sitta i viktiga möten? Varför vara nöjd med ditt jobb när du kan komma vidare?
Jag är också nöjd med mitt jobb. Det är jätteskönt. Jag tycker att det är härligt att åka till radion varje morgon och prata och sen är det bra med det.
Men det är ändå något litet som gnager i mig. Har jag stagnerat? Är det taktiskt dumt att vara nöjd? Vem är jag om jag inte utvecklas?
Min mamma, som har jobbat hela sitt liv i ett kvinnodominerat yrke och fått betalt därefter, har åstadkommit något som jag tror är riktigt ovanligt i dag. Hon har varit nöjd med sitt jobb. Tyvärr har hon haft ett jobb som ingen anser att hon borde vara nöjd med.
Hanna Hellquist är journalist och författare.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
