Björn af Kleen: Viktiga värden står på spel i medievärlden
Ett turbulent år för den tryckte pressen har krönts av SAS beslut att samla ihop samtliga exemplar av julnumret av sitt magasin. Orsaken är en artikel om den nordiska högerextremismen, skriver Björn af Kleen i en krönika och påminner om de immateriella värden som nu står på spel.
Ett turbulent år för den tryckta pressen kröntes i fredags av en sensationell händelse: flygbolaget SAS, delvis statligt ägt, beslöt sig för att samla in samtliga exemplar av julnumret av sitt magasin Scandinavian Traveler. Orsaken var en artikel i numret signerad Per Svensson, en tungt meriterad svensk fackboksförfattare och kulturjournalist.
Per Svenssons bidrag handlade om högerextremismens nordiska historia och väckte ont blod i norska Fremskrittspartiet: partiprofilen Carl I Hagen meddelade att det är oklokt att som statligt finansierat bolag framföra negativa synpunkter på självaste finansministerns parti. SAS, å sin sida, motiverar indragningen med att artikeln skulle innehålla faktafel, men har inte meddelat artikelförfattaren, som skrivit flera böcker i ämnet, vilka dessa skulle vara.
Affären, som förstås är genant för både SAS och den norska politiska offentligheten i stort, har den fördelen att den med all önskvärd tydlighet illustrerar att det är skillnad på medieägare och medieägare.
2014 har varit ett svart år för den familjeägda svenska pressen. I Helsingborg tvingades familjen Sommelius sälja sitt livsverk Helsingborgs Dagblad till Bonnierägda Sydsvenskan efter tre generationers innehav. I Göteborg genomlider familjen Hjörne – ägare till Göteborgs-Posten och ett stort antal regionaltidningar i västra och mellersta Sverige – sin värsta ekonomiska kris någonsin. Bonnierägda Expressen sade nyligen upp samtliga anställda fotografer på en bildredaktion som för bara ett par decennier sedan odlade internationella stjärnor som Paul Hansen och Jens Assur.
I massuppsägningarnas tid är det lätt att glömma vilka immateriella värden som också står på spel: inte minst den grad av självbestämmande som de familjeägda redaktionerna har besuttit, också gentemot de egna ägarna. Under 2014 har vi sett flera vackra exempel på det. I Göteborgs-Posten har kulturchefen Gabriel Byström kritiserat Peter Hjörne och sin förra vd Tomas Brunegård. Facket uppmanade nyligen tidningens chefredaktör Cecilia Krönlein att säga upp sig. På Sydsvenskan har nämnde Per Svensson likställt tidningens vdLars Dahmén med Putin och anklagat honom för att sakna kärlek till den tidning han styr.
Att detta är möjligt beror helt och hållet på ägarnas tradition av frisinne: i Sverige har man till skillnad från i Norge inte några lagar mot ägarkoncentration, men å andra sidan en historia av högt i tak.
På Dagens Nyheter har tidningens chefredaktörer i perioder varit Bonnierfamiljens främsta kritiker, likaså författarna på Albert Bonniers förlag. Som ett slags ständig utmaning av ägarnas lojalitet till den fria journalistiken och litteraturen. Det måste börja där, i den relationen. I den tekniska omställning som branschen just nu genomlider – med nya ägarkonstellationer, investerare, mecenater – finns det all anledning att värna denna unika tradition. Det är lätt avskaffa den, som SAS påmint om.
Björn af Kleen är journalist och författare. Hans senaste bok »Lucke & Lull. Arvet efter en Bonnier« utkom 2013.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
