
Bitte Hammargren: De unga kvinnorna i Iran har inget att förlora
Äntligen befann jag mig på min första reportageresa till Iran, ett land jag längtat efter att besöka sedan jag som ung student i Lund på 1970-talet hade lärt känna iranska studenter. Året var 2002. I USA hade president George W Bush just stämplat Iran som en ”ondskans axelmakt”. Hans tal hade kommit som en chock för många, eftersom Iran då hade en reformist som president, Mohammad Khatami. I sitt första segerval 1997 hade han fått nära 70 procent av rösterna i ett val med 80 procents valdeltagande. Rösterna hade framför allt kommit från kvinnor och unga. 2001 hade han blivit återvald med ännu bredare marginal, om än med något lägre valdeltagande.
Men erfarenheten visade att Khatami bara kunde åstadkomma marginella lättnader i ett repressivt system. Makten utgår från högste ledaren, sedan 1989 ayatolla Ali Khamenei. Vid sidan av honom har regimens militärstyrka, Revolutionsgardet, skaffat sig betydande makt över ekonomin och utrikespolitiken, som i Libanon, Syrien, Irak och Jemen.
Så på väg till en intervju under mitt första besök i landet frågade jag min tolk, en ung iranska som körde sin egen lilla bil, vad hon tyckte om Bushs tal. Frågan fick henne att släppa blicken från vägen, se mig stint i ögonen och deklarera: ”Detta är ondskans axelmakt!”. Orden fälldes av en kvinna som själv arbetade för en statlig myndighet.
För varje ny resa jag har gjort till Iran under de senaste 20 åren har insikten växt om hur avskytt systemet är. Regimen skyddar sina egna intressen och tvekar inte att ta till övervåld mot demonstranter som bara har sina egna kroppar att sätta emot – och numera avtagna slöjor i händerna. Reformisterna i iransk politik har förlorat i trovärdighet. Tron på att systemet ska frambringa en iransk Gorbatjov, någon som öppnar landet mot världen, har förtvinat. Det kan inte bara skyllas på Donald Trump som tog USA ur det internationella kärnenergiavtalet för några år sedan.
Att unga, modiga kvinnor har ställt sig i förgrunden och riskerar sina liv i protesterna borde inte förvåna någon. Kvinnorna, som är utsatta för statlig könsapartheid, har inget att förlora. Demonstrationer med slagordet ”Kvinna, liv, frihet” har spritt sig till minst 80 städer, allt från kurdiska områden i nordväst till Baluchistan i öster. De unga kvinnorna är drivkraften i revolten, som har varat längre än något tidigare försök till folkresning i Iran under de senaste dryga 40 åren.
Alla vet att vägen från diktatur till demokrati är svår. Att den iranska oppositionen är splittrad. Att många krafter vill kidnappa revolutionen. Att den kommer att kosta mer blod. Men om dessa protester till slut krossas eller klingar av kommer nya folkliga uppror. Iranierna förtjänar demokrati. Det är det enda som är säkert.
Bitte Hammargren är frilansjournalist och Mellanösternanalytiker.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.