Skogsstyrelsens anställda kämpar i motvind med skogsskyddet

Ett snötäcke gömmer de böljande stenhällarna vid Fälleberget strax utanför Härnösand. Solen letar sig fram mellan trädstammarna i den gamla barrskogen. Grenar och kvistar rör sig lätt i den svala vinden. Snöskorna gör att den krispiga skaren inte ger vika när Mikael Gudrunsson på Skogsstyrelsen tar sig framåt i terrängen.

Tillsammans med kollegan Dennis Sandberg, som även är sektionsordförande för ST inom Skogsstyrelsen i region nord, är han denna marsdag ute för en fältinventering av det 22 hektar stora skogsområdet som får avverkas om några veckor. I vanliga fall jobbar de nästan alltid ensamma i fält, men för Publikt har de gjort ett undantag.

Genom ett program i mobiltelefonen kan de på en karta se exakt var gränserna för avverkningen går och sin egen position.

– Det är den här ljusa linjen vi ska ta oss till, säger Dennis Sandberg och visar.

När en markägare vill avverka över ett halvt hektar skog ska det anmälas till Skogsstyrelsen. Området granskas då först automatiskt mot register över natur- och kulturmiljövärden. Därefter kan en anmälan prioriteras för manuell handläggning på myndigheten. Det är först i det skedet som det kan bli aktuellt att åka ut i fält för en tillsyn.

– Oftast handlar det om att vi har indikationer på höga naturvärden. Men det blir också mer och mer artskyddsärenden. Är det hög sannolikhet för en fridlyst art kan vi åka ut. Vintern är en utmaning för oss. Vår, sommar och höst är det bättre förutsättningar.

Markägarens anmälan ska skickas in senast sex veckor innan avverkningen påbörjas. Det är också den tid handläggarna på Skogsstyrelsen har på sig att granska ärendet.

Totalt fick myndigheten in omkring 60 000 avverkningsanmälningar under förra året. I Västernorrlands distrikt var det runt 4 500 anmälningar.

– Av dem är vi ute på kanske två procent, och vi fattar runt 200 beslut varje år. Sedan är det mycket efterarbete också. Det är vad vi hinner på fyra personer i länet, säger Dennis Sandberg.

Ett beslut innebär ofta att det blir förbjudet att avverka ett område eller delar av det. Det kan även handla om krav på att undvika körskador eller på att inventera fridlysta arter eller livsmiljöer. I stort sett alla ärenden där Skogsstyrelsen prioriterar en tillsyn leder till någon typ av beslut.

Egentligen skulle de behöva klara av mycket mer i distriktet. Men tiden och resurserna räcker inte till.

– Tittar man på sannolikheten för höga naturvärden skulle vi säkert behöva åka ut på 30 procent av anmälningarna och fatta 2 000 beslut varje år. Men det är inte så systemet är riggat, och från politiken är det inte prioriterat, säger Dennis Sandberg.

Ljudet från snöskorna tystnar när han stannar till och granskar träden runt omkring sig. Han uppskattar deras ålder och letar efter detaljer som vittnar om höga naturvärden. Han tittar också efter spår av rödlistade djur eller växter. Det handlar om en översiktlig bedömning av naturvärdet snarare än en noggrann inventering.

– Den här tallen till exempel skulle jag uppskatta är över tvåhundra år gammal.

På frågan hur han kan se det svarar han kort med ett skratt: ”17 års erfarenhet”. Sedan förklarar han att barkstrukturen nere vid roten liknar pansarplattor. Även grova kvistar och döda grenar skvallrar om att tallen är gammal.

– Tittar man på en yngre tall ser man också att den är mer spetsig i toppen. Den här är plattare. Ser de ut så är tallen minst hundra år.

Det finns inga förbud mot att avverka skogar som är äldre eller har höga naturvärden. Däremot föreskriver lagen att man ska spara upp till tio procent av virkesvärdet av miljöhänsyn.

– Då ska sådana här gamla träd sparas. Ett sådant besked tar man oftast emot väldigt bra inom skogsbruket också. Det ingår i certifieringen och normen för hur vi arbetar med skog här i Sverige, säger Dennis Sandberg.

Skulle däremot naturvärdena vara väldigt höga kan det bli aktuellt att skydda ett område från avverkning. Då fattar Skogsstyrelsen ett beslut om förbud och betalar ut en ersättning till markägaren. Men det har på senare år blivit mindre vanligt, på grund av att anslagen minskat.

– Kom! Jag har hittat något, ropar Mikael Gudrunsson.

Han har rört sig vidare och är några hundra meter bort.

I en död gran har han funnit spår från vad han tror kan vara en tretåig hackspett – en fridlyst art i Sverige. Fågeln har åstadkommit ett pingisbollsstort hål i stammen.

– Det är rätt storlek. Just att det är så runt, inte särskilt högt upp och i en gran är också typiskt för tretåig hackspett.

Dennis Sandberg tittar in i hålet.

– Det är tomt och inte särskilt djupt, så troligtvis är det ett prov- eller övernattningshål. Sedan är det svårt att säga hur gammalt det är, säger han.

Även på träden runtomkring syns spår från hackspetten.

– Den kan ha varit här och letat efter mat. Det är möjligt att vi kan höra den någonstans längre fram, säger Mikael Gudrunsson.

Sådana små spår är inte tillräckligt för att föranleda någon åtgärd från Skogsstyrelsens sida. Men om det är tydligt att en fridlyst djur- eller växtart finns inom det anmälda området kan Skogsstyrelsen ställa krav på att markägaren ska göra en inventering.

I förlängningen kan det leda till ett förbud mot avverkning. Markägaren har i de fallen inte samma rätt till ersättning som vid höga naturvärden utan behöver i stället gå en snårigare väg, med en stämning till mark- och miljödomstolen, där det krävs speciella omständigheter för att få några pengar över huvud taget.

Just artskyddet har skapat en tuff arbetsbelastning för de anställda på Skogsstyrelsen under de senaste åren. Rättsutvecklingen i domstolar både i Sverige och Europa har lett till att det krävs en större hänsyn till fridlysta växter och djur.

Markägare har fler skyldigheter än tidigare. Skogsstyrelsen måste göra en bedömning av påverkan på skyddade arter för samtliga avverkningsanmälningar som lämnas in och många gånger även kräva in kompletterande underlag eller utredningar gällande fridlysta arter.

Myndigheten har fått svårt att klara av att utreda alla anmälningar på det sätt som krävs enligt rättspraxis. Det har lett till att andra arbetsområden fått prioriteras ned, och Skogsstyrelsen har vid flera tillfällen begärt höjda anslag för att klara det hårda trycket.

– Där matchar resurserna vi får inte längre hur lagstiftningen fungerar och tillämpas. Så jag önskar antingen att man tillför mer pengar eller ser över lagen, säger Dennis Sandberg.

Arbetet med artskyddsärenden är också komplext. Myndigheten har ett tryck på sig från ideella organisationer som vill bevara naturen. Och i de fall där Skogsstyrelsen måste förbjuda en avverkning kan reaktionerna från markägare bli starka, berättar Dennis Sandberg.

– Det är jobbigt att vara den som förbjuder en avverkning. Det blir mycket känslor hos markägare som är jobbiga att hantera. Många slutar att arbeta med tillsyn. Det är för många ärenden, för lite resurser och för mycket känslor.

Hur kan markägare reagera på ett förbud?

– Det händer att de blir hotfulla. De kan hota att ta livet av sig om beslutet går igenom. De gråter och skäller. Det finns också rättshaverister som vrider och vänder på allt. Men våldsamheter är väldigt sällsynt. Jag har aldrig varit med om det.

En markägare har hotat att stämma och ruinera Dennis Sandberg. Flera gånger har han varit med om svåra samtal med personer som hotat med självmord.

– Det går inte att bemöta på något bra sätt. Om någon uttrycker att den inte orkar fortsätta leva – vad ska jag svara på det? Jag kan ju inte ändra mitt beslut på grund av det.

De senaste åren har de anställda fått gå flera utbildningar i svåra samtal, och dessa frågor diskuteras regelbundet på möten.

Har du funderat på att sluta?

– Nej, inte på allvar. Ibland är jag less på jobbet precis som alla andra, i perioder är det för mycket och känns mindre kul. Men jag trivs ändå och tycker att det är utvecklande. Så jag har velat vara kvar.

Han ler plötsligt och tillägger:

– Sedan vet jag inte om någon annan skulle vilja ha mig. Det finns förstås en del jobb hos de stora skogsbolagen, men dem har jag bråkat med i snart 20 år.

Eftersom snön täcker så mycket av marken, där det annars brukar finnas mycket att se, vandrar Dennis Sandbergs och Mikael Gudrunssons blickar i stället uppåt längs trädstammarna. De noterar trädens ålder och letar efter spår av djur, svampar, lavar och andra arter.

Mikael Gudrunsson har tagit med sig en tillväxtborr som gör det möjligt att ta ut årsringarna och mäta hur gammalt ett träd är och se i vilken takt det växt. Han sätter sig på knä vid en stor gran.

– Man vill helst borra långt ned. Det blir mer exakt. Gör man inte det kan man missa år där trädet växt långsamt och det är tätt mellan ringarna. Ska man borra många träd gör man det i brösthöjd för att det är mer arbetsmiljömässigt. Men jag gör det sällan, så jag brukar köra här nere.

Det knakar till i trädet för varje gång han skruvar in borren mot stammens mitt. Dennis Sandberg, som står intill, berättar att det händer att träden hoppar över en ring och att man därför brukar lägga på åtta till tio år på ett äldre träd.

Ut ur granen kommer en tunn trästicka där årsringarna syns tydligt.

– Den ser fin ut. Håller ihop bra. Lite röta men det brukar kunna vara ännu mer, säger Dennis Sandberg.

En fågel kvittrar i bakgrunden. Trädet visar sig vara runt 160 år när Mikael Gudrunsson granskar ringarna. Han lämnar över stickan till Dennis Sandberg.

– För runt femtio år sedan kan man se att det hände någonting som gjorde att förhållandena blev väldigt gynnsamma. Troligtvis var det då den senaste avverkningen gjordes här, säger han.

Dennis Sandberg sätter tillbaka trästickan i hålet igen.

– Det är en sådan där skrockgrej vi har. Det är inget som spelar någon roll för trädet. Men vi gör ändå alltid så. Man ska vara artig, säger han och klappar på den gamla granen.

Samtidigt tar Mikael Gudrunsson en bild på trädet och dokumenterar mätningen. När de är tillbaka på kontoret ska en rapport skrivas.

– Det är alltid bra att ha dokumentation om det blir några frågor, säger han.

De båda går i rask takt vidare genom skogen och tar sig nu uppåt. Högre upp på berget finns en platå där det blir något glesare mellan träden. De har inte tid eller möjlighet att finkamma ett så här stort område. Men de är ändå angelägna om att hinna se så många olika delar av skogen som möjligt.

– Det blir lite av ett stickprov på en sådan här anmälan. Vi hinner inte se allt. Får man upp något spår försöker man att följa det, säger Dennis Sandberg innan han fortsätter vidare.

Oftast är de ute i några timmar vid en tillsyn. Ibland kan det vara långa resor där de sitter i en bil tre–fyra timmar för att sedan komma fram till ett område där de knappt behöver lämna kupén för att se att det inte finns något större naturvärde.

– Vi försöker planera noggrant i förväg så vi vet hur vi ska gå. Man får kolla innan så att det inte är några stup eller andra hinder i vägen.

I en gammal tall hittar Mikael Gudrunsson vitplätt, en svamp som trivs i den här typen av skog och ser ut precis som namnet antyder. Han granskar den med en lupp.

– Den är rödlistad. Men det finns några förväxlingsarter. Jag kan se att den här är finhårig. Det är inte jättetydligt, men det är i alla fall en vitplätt, säger han.

Kort därefter får han också syn på två talltickor som växer långt upp i en tall. Även de är rödlistade.

– Det är svamparna jag gått och spanat efter! Man vet att de kan finnas här, men även om det finns många lämpliga träd här är talltickan ovanlig, säger han.

Båda artfynden noteras på Dennis Sandbergs fuktfläckiga blankett över hänsynskrävande biotoper och blir ytterligare en detalj som kommer att vägas in i den slutliga bedömningen. Några fler spår av den tretåiga hackspetten syns dock inte till.

– Kan vara lite för mycket hällmark, kanske, säger Mikael Gudrunsson.

De stannar till och det krasande ljudet från snöskorna upphör på nytt. När tillsynen nu närmar sig sitt slut kan de konstatera att området har nått kraven för en hänsynskrävande biotop, något som inte noterats ordentligt i avverkningsanmälan.

– Det vi kan göra nu är att kontakta markägaren och be om en mer utförlig beskrivning över vilka hänsyn som man tänker ta här. Sedan får vi se vad det leder till. Kanske kan man komma överens om att spara ett litet område vid avverkningen, men det är nog ungefär så långt vi kommer här. Vi har inte så många olika verktyg att arbeta med, säger Dennis Sandberg.

Mikael Gudrunsson fortsätter:

– Det är lurigt med sådana här områden. Det är värdefullt med tallar som är omkring 300 år. Men samtidigt finns det inte så mycket arter här. Därför väljer vi sällan att skydda sådana här områden.

De ser båda ett behov av att skydda mer natur. Så låter det också från politiskt håll. Men samtidigt räcker inte de anslag Skogsstyrelsen får särskilt långt.

– Det är positivt med höga ambitioner, men man måste också inse att det kostar. Man kan inte bara ha fina målsättningar, säger Mikael Gudrunsson.

I många fall har myndigheten inte möjlighet att betala ut pengar till markägare som vill värna naturen vid en avverkning.

– Vi har markägare som vill skydda områden och vänder sig till oss för ersättning. Där måste vi många gånger säga ”tyvärr, vi har inga pengar”. Det blir konstiga signaler när man säger att naturen ska skyddas men det saknas resurser, säger Dennis Sandberg.

De senaste decenniernas effektiviseringar och besparingar på Skogsstyrelsen har varit problematiska, menar han. För 20 år sedan fanns omkring fyrtio anställda i Västernorrlands län, varav ungefär tio jobbade med tillsyn. I dag är de totalt sjutton, och fyra arbetar med tillsyn.

Samtidigt upplever Dennis Sandberg att ambitionen är högre och arbetet mer komplext.

– Artskyddet fanns inte ens då. Ändå har resurserna hela tiden gått ned. Man undrar om det finns ett stopp för alla besparingar eller om tanken är att vi ska försvinna till slut? Just nu ser det ut så. Det är nog tio år sedan vi nådde gränsen för vad som gick att effektivisera. Nu handlar det bara om besparing.

Bristen på resurser märks inte bara i arbetsuppgifterna, utan också i de löneförhandlingar där Dennis Sandberg suttit med under hösten.

– Arbetsgivaren säger att om vi vill ha högre löner så måste man säga upp kollegor. Ska det här bli ett låglöneyrke för att det ska gå ihop? Jag har inget intresse av att personligen vara den som betalar för att myndigheten ska få ihop ekonomin.

Även arbetsmiljön har blivit sämre, konstaterar han.

– Vi har nästan alltid en känsla av att vara otillräckliga. Förväntningarna och kraven från omvärlden har skruvats upp rejält. Nu handlar jobbet till stor del om att välja bort nödvändiga åtgärder. Det har också blivit mer ofritt, och vi är i större utsträckning styrda av andras synpunkter och uppgifter. Det är sällan det finns en positiv känsla i myndigheten kopplat till tillsynen.

En isande vind drar genom skogen. Efter nästan fyra timmar gör kylan sig påmind. Dennis Sandberg packar ned sin checklista över hänsynskrävande biotoper och tar på sig ryggsäcken.

– Nej, nu är det kallt. Vi rör oss tillbaka mot bilen.