De får slita på ett slitet kontor

Det är svårt att få ett intryck av byggnaden från de trånga och folktäta gatorna i centrala Tunis. Men trappuppgången skvallrar om lokalernas skick. Stora delar av väggarnas puts har fallit bort.

– Titta vad slitet det är, säger Mehrez Berrais och slår ut med armarna.

Han är 38 år och fackligt ombud på Tunis regionala direktorat för folkhälsa, en statlig myndighet som sköter stora delar av administrationen för de 34 sjukhus som finns i huvudstaden och dess kringområden.

– Vi tar hand om ansökningar om ledighet, hanterar sjukfrånvaro och annat som rör anställningarna på sjukhusen. Vi ser till att lönen betalas ut i tid och har också ansvar för en del förebyggande åtgärder på skolorna i den här regionen, förklarar Mehrez Berrais.

Hans fackliga engagemang sträcker sig tillbaka till 2010, samma år som jasminrevolutionen och den arabiska våren tog sin början i Tunisien. Protesterna och demonstrationerna inleddes i december i staden Sidi Bouzid, drygt fyra timmar från huvudstaden, och spred sig sedan snabbt över hela landet.

Missnöjet som riktades mot landets president Zayn al-Abidin Ben Ali handlade bland annat om arbetslöshet, korruption och höga livsmedelspriser.

I mitten av januari 2011 blev protesterna i landet så pass omfattande att presidenten tvingades avgå. Därefter inleddes en demokratiseringsprocess där Mehrez Berrais fackliga organisation, UGTT, spelade en viktig roll.

– Innan revolutionen hade det varit omöjligt för en journalist att komma hit till oss, konstaterar han.

Totalt arbetar omkring 120 anställda på de tre våningar i huset där myndighetens kontor finns. Men det är knappt möjligt för två personer att mötas i den avlånga korridor som länkar samman kontoren.

Högst upp i byggnaden, längst in i ett av hörnrummen, sitter Ikbal Baccouche. Hon har jobbat på det här kontoret i fem år och handlägger ansökningar om sjukskrivning för de anställda på sjukhusen. För det arbetet får hon omkring 1 000 tunisiska dinarer i månaden, vilket motsvarar ungefär 3 000 svenska kronor. Arbetsdagen börjar vid åtta och slutar halv sex.

Solen lyser in genom ett fönster. Det är höst och tidig förmiddag men redan väldigt varmt i rummet.

– Du ser själv vilken arbetsmiljö vi har här. Ingen luftkonditionering. I somras var det nästan 40 grader. Det känns som ett straff att sitta här och gå igenom alla dokument, säger Ikbal Baccouche.

Hennes skrivbord är alldeles fullt av papper. Arbetsbelastningen är hög. Hon berättar att arbetsmiljön på kontoret har gett henne hudproblem. Trots det står hon ut.

– Det är inte som att jag har något val. Jag kan inte bara sluta och gå hem, då får jag ingen lön. Är jag borta en dag har jag dubbelt så mycket att göra dagen därpå, för det finns ingen ersättare till mig.

De senaste åren har varit extra tuffa. Coronapandemin slog hårt mot Tunisien. I juli 2021 kom larm om att hela landets sjukvård höll på att kollapsa. Sjukhusen var fulla, läkarna gick på knäna. Kort därefter fick hälsoministern Faouzi Mehdi lämna sin post.

Ärendehögarna på Ikbal Baccouches bord växte i takt med att många av de anställda blev smittade eller behövde ansöka om längre ledighet på grund av att de tillhörde riskgrupper.

Eftersom i stort sett alla ärenden fortfarande hanteras på papper var hemarbete uteslutet.

Trots att hon var gravid tvingades Ikbal Baccouche därför att åka in till kontoret varje dag under pandemin. Även under en period när huvudstaden gick in i fullständig lockdown fortsatte hon att arbeta.

– Jag blev inte sjuk, tack gode gud för det. Men jag var väldigt rädd. Jag hade masken på mig hela tiden och var försiktig med alla papper, säger hon.

Det fackliga ombudet Mehrez Berrais riktar hård kritik mot de arbetsförhållanden som personalen på kontoret behöver utstå.

– Jag är stolt över mina kollegor och det viktiga arbete de utför, men samtidigt besviken på de förutsättningar de har, säger han.

Tillsammans med de andra fackliga företrädarna kämpar han för att åstadkomma en förbättring.

– Vi försöker göra våra röster hörda, men får samma svar varje år – att det inte finns tillräckligt med resurser, säger han.

Han pekar på ett fönster.

– Det här går inte att stänga ordentligt. Låsmekanismen är trasig. Jag har försökt få dem att laga det i fyra år. Nu går det inte ens att få tag på reservdelarna som behövs längre.

Trots att Mehrez Berrais redan i förväg vet vad responsen från ledningen kommer att bli är han ändå noggrann med att rapportera allt som behöver åtgärdas.

Listan på problemen på arbetsplatsen kan göras lång. Lokalerna är gamla och slitna. På sommaren finns ingen luftkonditionering. På vintern ingen värme. Toaletten används bara när det verkligen behövs.

Internetanslutningen är bristfällig. Det finns inget fungerande e-postsystem, det mesta av kommunikationen sker fortfarande med papper och penna.

Det saknas material, tillbehör till datorer och hjälpmedel för att utföra arbetet på ett bra sätt.

– Staten bryr sig inte alls om oss anställda, arbetsmiljön eller våra förutsättningar för att utföra arbetet, trots att vi är en vital del av sjukvården. De tittar bara på resultaten, säger Mehrez Berrais.

Som Ikbal Baccouche vittnat om är stress och hög arbetsbelastning också ett stort bekymmer.

– Var femte anställd här har drabbats av psykiska problem relaterade till arbetet. Många känner sig deprimerade och stressade. Mest utsatta är kvinnorna.

Även i dessa frågor är det svårt att få gehör hos ledningen.

– Det är inte lätt att få departementet att tro på något som inte syns fysiskt. De psykiska åkommorna måste i princip vara så allvarliga att man inte kan röra sig för att något ska hända. Det finns lagar, men de tillämpas inte, säger Mehrez Berrais.

Hans mobiltelefon ringer konstant.

Många vill få tag på honom för att ta upp sina bekymmer. Han är också i ständig kontakt med andra fackliga sektioner inom vården och den nationella fackliga organisationen.

Utöver det har han fortfarande kvar sina ordinarie arbetsuppgifter.

– Jobbet följer ofta med hem, det är mitt liv och upptar det mesta av min tid.

När möjligheterna att få till stånd förbättringar av arbetsmiljön varit små har facket till viss del intagit en annan roll.

– Eftersom det är svårt att påverka förutsättningarna försöker jag i stället inrikta mig på att få människor att överleva under de här förhållandena. Vi tar hand om varandra och fokuserar mycket på sociala aspekter och sammanhållning. På så sätt försöker vi göra det bästa av situationen, säger Mehrez Berrais.

Ahmed Gouiqsmiqs rum är egentligen inget kontor utan en nödutgång. Men utrymningsvägen har försetts med en dörr, som ett sätt att lösa platsbristen i lokalerna.

– Jag är något av en allt-i-allo här, oavsett vad det handlar om blir jag nästan alltid inblandad på något sätt, svarar han på frågan om sina arbetsuppgifter.

Hans huvudsyssla är att ta över ansökningarna om sjukskrivning när handläggningen är klar, för att distribuera dem till respektive sjukhus.

Han är också chaufför och tar hand om en del av de leveranser som behöver göras. Utöver det tillkommer även många andra uppgifter.

– Men jag får bara en lön, tillägger Ahmed Gouiqsmiq med ett leende.

Pengarna räcker inte långt. Han har en fru och fyraårig dotter. Bara förskolan kostar 300 dinarer per månad.

– Lönen täcker hyra, mat och transportkostnaden till jobbet. De betalar oss bara för att komma hit och överleva, säger han.

Likt många andra anställda på arbetsplatsen har han en befriande distans till den dåliga arbetsmiljön och de svåra förutsättningarna. Galghumorn har blivit ett sätt att hålla humöret uppe på kontoret.

När smittspridningen var som värst i huvudstaden arbetade Ahmed Gouiqsmiq nästan dygnet runt. Efter den vanliga arbetsdagen åkte han direkt till ett av stadens sjukhus för att hämta upp en läkare och en sjuksköterska.

Under kvällarna körde han sedan runt dem mellan olika platser där de utförde covidtester. Det kunde vara hotell där folk befann sig i karantän eller vanliga hushåll.

– Jag var rädd för att bli smittad, mina föräldrar är gamla. Vi fick höra att vi skulle kompenseras – vi arbetade även under ramadan. Jag har inte sett till några pengar än, men jag är ändå stolt över insatsen jag gjorde under den tiden, säger Ahmed Gouiqsmiq.

Totalt har nästan 30 000 personer i landet dött till följd av coronaviruset.

I dag har omkring 55 procent av landets invånare fullt vaccinskydd. Med den siffran är Tunisien ett av de bättre länderna i Afrika, och på kontoret har situationen sedan en tid tillbaka återgått till det normala.

Ahmed Gouiqsmiqs kontorsstol är trasig och borde ha bytts ut för flera år sedan. Tangentbordet och skärmen till datorn har han själv fått ta med sig hemifrån.

– Datorn fick jag i alla fall från jobbet, konstaterar han torrt.

Den låga graden av digitalisering på kontoret märks allra tydligast på den andra sidan av byggnaden. Där finns ett omfattande dokumentarkiv samt hanteringen av in- och utgående post.

Postrummet är proppfullt med dokument. Högar av papper täcker nästan hela fönstret ut mot gatan. Och bokhyllorna längs väggarna håller på att ge upp på grund av vikten från alla handlingar.

– Det här är från de två senaste månaderna, säger Saadiya Ghrairi som jobbar med posthanteringen.

Resten arkiveras i rummet bredvid. I samband med det registreras dokumenten faktiskt också digitalt. Nästan varje dag kommer runt 30 kurirer från de olika sjukhusen förbi med olika typer av handlingar. Under huset finns ett garage där kontorets egna chaufförer håller till. Totalt hanteras runt 300 ingående och utgående dokument varje dag.

På en av kontorets väggar hänger en bild. Den föreställer en flott och modern byggnad och sticker därför ut rejält i den annars så slitna miljön.

Tanken är att hela verksamheten ska flytta dit om ett knappt år. Det ser ut som en enorm förbättring jämfört med de nuvarande lokalerna. Men Mehrez Berrais är skeptisk till den drömlika bilden.

– Självklart kommer det att bli bättre. Men samtidigt är det du ser där bara väggar, en fasad. Du måste ha resurser och en fungerande insida också, säger han.

Han har svårt att tro att alla problem plötsligt skulle lösas med flytten.

– Vi har inte pengar för att byta ett lås på ett fönster eller laga en trasig dator.

Tekniken här är föråldrad. Det är inte som att resurserna bara plötsligt kommer att dyka upp.

Mehrez Berrais mobiltelefon ringer på nytt. Han tar upp den och granskar snabbt skärmen.

– Det är min fru, jag får ta det senare, säger han och stoppar ned telefonen i fickan igen.

Trots det hårda arbetet, alla timmar på kvällarna, rapporterna om missförhållanden som sällan leder någonstans, och den uteblivna responsen från ledningen, tvivlar han inte på sitt engagemang.

– Vi måste tro på den fackliga organisationen. När jag började arbeta såg jag att det fanns mycket som behövde förbättras. Så är det fortfarande, men det har blivit bättre, säger han.

Även om arbetsmiljön är långt ifrån värdig har han sett en enorm utveckling under det senaste decenniet.

Demokratin och möjligheten att över huvud taget kunna göra rösten hörd är inget han tar för givet.

– Innan 2010 var vi slavar under den gamla regimen. Då gick det inte ens att prata med någon överordnad, det fanns inte ens möjlighet att lyfta några problem. Vi är fortfarande långt ifrån där vi vill vara, men har ändå tagit oss framåt, säger Mehrez Berrais.