New York lockar trots osäkra arbetsvillkor

Sex personer sitter hopträngda i hörnkontoret på nittonde våningen. Bruset från trafiken på 445 Park Avenue, mitt på Manhattan i New York, klättrar ända upp hit. Det hamrar och slamrar från bygget av nästa skyskrapa som växer upp alldeles intill generalkonsulatet.

Melinda Martino, främjare med ansvar för kommunikation och besöksprogram, släpper ned anteckningsblocket i knäet.

– Kan vi inte skjuta fram podcastmötet, annars går hela eftermiddagen till möten, säger hon.

Kollegerna nickar. Nästa fråga ger upphov till en liten diskussion: behövs det namnlappar på veckans företagsmingel? Förra gången var det några som inte riktigt kom in i samtalen.

– Vi får hjälpas åt så att alla känner sig välkomna och har roligt, säger näringslivsfrämjaren Ulrika Johnson.

Kulturfrämjaren Niklas Arnegren reser sig och kränger sig förbi stolarna.

– Jag har ett telefonmöte om fem minuter om ett designprojekt som låter jättespännande, säger han och lämnar rummet.

På generalkonsulatet i New York arbetar åtta personer, varav fem är lokalanställda. Konsulatet är en del av den svenska utrikesrepresentationen – tillsammans med bland annat ambassader, delegationer och ungefär 350 honorärkonsulat. Konsulatets så kallade främjare ska rikta ett positivt ljus mot Sverige och hjälpa svenska företag och kulturutövare som vill etablera sig i New York-området. Målet ligger i linje med Sveriges exportstrategi: att främja investeringar, export och tillväxt – och att attrahera talanger.

När Publikt besöker generalkonsulatet håller SVT just på att spela in serien »En kväll i New York«. Titiyo, Zara Larsson, Niklas Strömstedt och tio andra artister medverkar och serien avslutas med att musikerna uppträder med en gospelkör på anrika Apollo Theater i Harlem.

– Vi hjälper till med arrangemangen och med att sprida budskapet i våra sociala medier, säger Melinda Martino.

Hon började på generalkonsulatet 2004, när det var en utlandsmyndighet med 25 anställda. Sedan dess har det varit en turbulent tid – både för Melinda Martino och för konsulatet. Hon trivdes bra, men efter tre år lyste gräset på andra sidan Atlanten frestande grönt. Melinda Martino sade upp sig och började på Regeringskansliet i Stockholm. Men saknaden efter New York växte sig allt starkare. Hon var tillbaka hösten 2009, som frilansande kommunikatör och skribent – men vid den tiden började tillvaron på den forna arbetsplatsen skaka. Plötsligt kom beskedet att det 175 år gamla generalkonsulatet skulle stängas, av besparingsskäl. Beslutet kom som en chock för många. Protesterna var omfattande, men lönlösa.

– Alla mina gamla arbetskamrater blev uppsagda, det var traumatiskt.

Men, skulle det visa sig, historien om Sveriges representation i New York var långt ifrån över.

Snart kom ett nytt beslut: generalkonsulatet skulle ersättas av ett honorärkonsulat. Den amerikanske affärsmannen David Dangoor blev honorärkonsul, ett oavlönat uppdrag, och regeringen anslog medel för att anställa fem personer.

Många som jobbat på generalkonsulatet var intresserade. Men chanserna var små när 20 lokalanställda skulle tävla om fem tjänster.

Melinda Martino var en av de lyckligt lottade.

Hennes två kolleger, främjaren Niklas Arnegren och konsulära medarbetaren Gunilla Forsberg, kom direkt från generalkonsulatet. Första dagen gick de runt på sin gamla arbetsplats och satte upp lappar på möbler som skulle flytta med.

– Det var en omtumlande, rolig och svår period. Vi fick bokstavligen snickra ihop kontoret själv, skaffa konst och bygga upp allt från scratch, säger Melinda Martino.

Under våren 2010 anställdes två personer till och styrkan var komplett.

– Vi skötte den operativa verksamheten, David Dangoor var chef på distans. Formellt var vi anställda av hans företag och arbetade under amerikanska villkor, till exempel två veckors uppsägningstid. Så såg det ut i sex år, säger Melinda Martino.

nästa stora förändring skulle dröja till efter riksdagsvalet 2014. Den 21 november besökte Sveriges nye statsminister Stefan Löfven New York. Under ett lunchmöte med svensk-amerikanska handelskammaren släppte han nyheten att generalkonsulatet skulle öppna igen.

Det tog nästan ett år innan regeringen gick ut med ett formellt beslut. Under tiden svävade Melinda Martino och kollegerna i ovisshet.

– Vi var ett jättebra team och tyckte att vi gjort mer än någon kunde förvänta sig. Hösten 2015 fick vi besked om att vi skulle bli uppsagda och att de nya tjänsterna skulle utlysas. Även om vi hade goda chanser var det olustigt.

I december 2015, två veckor innan generalkonsulatet öppnade, var allting klart. Alla som sökte sina tjänster fick dem.

– Det har varit en lång process. Vi jobbar fortfarande i dubbla system med två datorer var, eftersom vi inte kunnat föra över all information.

Uppgraderingen till en svensk utlandsmyndighet innebar flera förändringar. Nu finns en diplomat på plats, generalkonsuln Leif Pagrotsky. Medarbetarna har åter tillgång till det svenska residenset för olika evenemang. Budgeten kommer direkt från UD och är större än tidigare, liksom det geografiska området.

För Melinda Martino innebar skiftet en stor personlig fördel.

– Vi har flextider sedan vi blev en myndighet, det känns väldigt bra. Min partner är hemma på förmiddagen och jag går hem lite tidigare för att minimera tiden som vi behöver barnvakt, eftersom det är så dyrt här.

Lokalanställda på svenska utlandsmyndigheter står med fötterna i två arbetsrättsliga världar. De arbetar på uppdrag av Sverige, men omfattas inte av svenska lagar som medbestämmandelagen, lagen om anställningsskydd eller arbetsmiljölagen. Förtroendemannalagen gäller inte heller, vilket innebär att fackligt arbete och möten får ske på fritiden – om inte arbetsgivaren ger grönt ljus för att sköta det på arbetstid.

I grunden lyder lokalanställda under lagarna i landet där de är anställda, men skillnaderna suddas delvis ut av villkor i kollektivavtal.

Britt-Marie Forslund är ordförande för den sektion på ST inom Regeringskansliet som kallas utlandsmyndigheten, och som har runt 300 medlemmar i hela världen. Hon arbetar på ambassaden i Washington och säger att svenska medborgare här till och med är sämre skyddade än amerikanska, på grund av ett bilateralt regeringsavtal som utesluter svenskar från amerikanska trygghetssystem. En svensk som drabbas av en funktionsnedsättning på grund av en olycka kan inte ansöka om social security och är dessutom utesluten från sjukförsäkringen Medicare som pensionär. Någon annan gruppförsäkring finns inte för den som fyllt 65 år. Enligt Britt-Marie Forslund finns det svenska lokalanställda som därför tvingas flytta till Sverige vid pensioneringen.

Hon har besökt personalen på generalkonsulatet i New York och berättat om facket och villkoren. Johanna Asp, som är en av konsulatets medarbetare, blev lite förskräckt när hon insåg vidden av det hon fick höra.

– Om något händer kan vi inte sjukskrivas, vare sig i USA eller i Sverige. Det är ganska galet att vi arbetar för en svensk myndighet och inte har ett grundskydd.

Hon sitter mitt i kontorets hjärta, omringad av skrivare, skärmar och bokhyllor med rader av pärmar. En ung kille står i det minimala väntrummet på andra sidan glasluckan. Han är amerikan med dubbelt medborgarskap och ansöker om att förnya sitt svenska pass och behålla sitt svenska medborgarskap. Johanna Asp skannar fingeravtryck, tar ett foto, ber om en underskrift.

– Allt är helt bra, avslutar hon på svenska.

Det smäller till när hon häftar ihop dokumenten.

Att hjälpa svenska medborgare med allt från borttappade pass till besök på häkten och utfärdanden av intyg är hon van vid. Numera kan hon utfärda mer än provisoriska pass, eftersom generalkonsulatet är en passmyndighet.

New York-kontoret är också överordnad utlandsmyndighet för honorärkonsulaten i tre städer. Johanna Asp vägleder och hjälper till med att ringa till svenskar i nöd där det saknas svensk personal. Hon samlar in rapporter och rapporterar i sin tur till UD.

Fram till årsskiftet skötte ambassaden i Washington sådana uppgifter.

– Vi har aldrig varit inblandade i processen från början till slut och det finns många regler som vi inte känt till. Vi har fått lära oss jobbet som ambassaden tidigare gjort. Det är en betydligt högre arbetsbörda än tidigare, men roligt, säger Johanna Asp.

Det var självklart för både henne och Melinda Martino att gå med i ST, men de har ännu inte hunnit fundera så mycket på facket.

– Nu känns det som att vi knappt hinner med våra arbetsuppgifter. Jag hoppas att det blir bättre rutiner när vi flyttat och har nära till kollegerna i den svenska FN-representationen igen. Då blir det lättare att prata fackliga frågor, förr hade vi möten varje månad, säger Melinda Martino.

I oktober ska nämligen generalkonsulatet få nya lokaler. Flytten blir mer än en nystart för det fackliga arbetet. Kontoret är ritat av ett svenskt arkitektkontor, med svensk design och konst. Melinda Martino ser fram emot större lokaler som ska vara mer funktionella och representativa.

Flytten innebär också att cirkeln sluts. Generalkonsulatet finns åter på sin gamla adress, One Dag Hammarskjold Plaza.

– Men jag har aldrig hört talas om ett byggprojekt i New York som blivit klart i tid, vi får se hur det går, säger hon.