Migrationsverket under luppen

Han ler när vi kommer in i rummet. Skrattar åt att hans händer kanske kommer med i tidningen, men inte han själv. Han är ung, har jeans och trendig frisyr, förstår redan lite svenska. Han söker skydd efter att ha lämnat en av Mellanösterns oroligaste regioner.

Migrationsverkets utredningsrum är sparsamt möblerat och ger ett ödsligt, närmast ogästvänligt, intryck. På en anslagstavla hänger några barnteckningar, på en annan vägg ett citat av Stig Dagerman. Tolken har just släntrat ut i den tomma korridoren, det juridiska ombudet ler stramt i sin kostym. Kvinnan från Migrationsverket samlar raskt ihop sina papper, reser sig från skrivbordet och skyndar iväg. Det avgörande mötet om den unge asylsökandes framtid har tagit 2,5 timme, som planerat. Nu är det lunch.

Vi befinner oss på den ena av två asylprövningsenheter i Solna, norr om Stockholm. Här passerar en stor del av landets asylsökande – i fjol tog de båda enheterna emot en fjärdedel av alla nya ansökningar. Att få gehör för vädjan om en fristad är inte lätt. Bara var fjärde asylsökande fick tillstånd att stanna i Sverige förra året, som av migrationsminister Tobias Billström kallades »återvändandeåret«. De flesta kom från inbördeskrigets Somalia, Irak, Eritrea och Afghanistan.

Sverige betraktades länge som en internationell förebild inom asylpolitik. I dag har bilden delvis ändrats, och glorian hamnat lite på sned. Såväl FN som Amnesty International, Röda Korset, Rädda Barnen, flyktingadvokater, folkrättsexperter, Europarådet och till och med EU har vid upprepade tillfällen riktat kritik mot den svenska regeringen och dess myndigheter för att bryta mot mänskliga rättigheter.

På förmiddagens utredningsmöte i Solna närvarar även Emelia Frennmark. Hon har snabbt hunnit bläddra igenom den unge asylsökandes tjocka dossier före mötet, och tar honom nu i hand som tack för att hon fick sitta med och lyssna. De svarta örhängena dinglar när hon lämnar rummet med pärm och anteckningar under armen.

FN granskar Migrationsverket

Emelia Frennmark representerar FNs flyktingkommissariat UNHCR, och skärskådar just nu Migrationsverkets arbete. Fokus ligger på hur Sverige tillämpar FNs flyktingkonvention och andra skyddsbestämmelser. Det är första gången någonsin som FN-organet på detta sätt granskar svensk förvaltning.

– Det är något vi överlag tycker borde vara en del av Migrationsverkets omfattande verksamhet, säger Emelia Frennmark.

UNHCRs kvalitetsstudie sker i samråd med myndigheten, och omfattar två delar: en om hur olika asylskäl tolkas när besluten väl fattas, och en om den muntliga utredningssituationen. Syftet är bland annat att sätta fingret på de mjuka faktorer som inte syns i formella protokoll, men som likväl påverkar dem. Miljön kring ett utredningssamtal må vara »business as usual« för handläggaren, men kan samtidigt vara helt avgörande för den asylsökande. Ofta är det psykologiskt tuffa upplevelser som ska upp i ljuset, och det på beställning, inom loppet av några få timmar. Frågan om varför man flydde kan vara kopplad till både skuld och skam; kanske lämnades någon kvar, kanske utsattes man själv för förnedring och övergrepp, kanske har man överhuvudtaget aldrig berättat.

Kartlägger kroppsspråk och attityd

I det avskalade väntrummet, intill den lilla lekhörnan, sitter en kvinna i hijab och beige kappa. Hon tittar bort när vi passerar. Det här är ingen miljö där man dröjer sig kvar, som inbjuder till småprat. Den skriker myndighet lång väg, och utstrålar inga löften. Det framstår som en djup och absurd kontrast att människor inte sällan ber för sina liv i denna byråkratiska omgivning. Vid utredningssamtalen kartlägger Emelia Frennmark myndighetsföreträdarens kroppsspråk, ögonkontakt, samspel, intervjuteknik och attityd. Samtidigt lyssnar hon efter hur frågorna ställs, och om viktiga lösa trådar som kan påverka beslutet följs upp. Om den sökande får chans att förtydliga sig: »Vad sade du nu, var det din bror som försvann?«

– Utredningssituationen kräver mycket inlevelseförmåga och flexibilitet av utredaren, säger hon. Och det är inte alla som har alla redskap med sig när man rekryteras till ett sådant här jobb. Det måste organisationen hjälpa till med.

En som häromdagen fick känna på att själv bli granskad är beslutsfattare Emil Nilson. Men han vet att också UNHCR har erfarenhet av utredningar på plats runt om i världen, och att de känner till verksamhetens grundförutsättningar. Därför välkomnar han recensionen trots att UNHCR ibland »har andra intressen än Migrationsverket«, som han säger, och regelbundet kritiserar hans arbetsgivare.

– Det ska de fortsätta göra när det är befogat. För oss som enskilda tjänstemän är det svårt att generalisera över verkets arbetsuppgifter och hur de utförs – om det finns några lokala avvikelser eller andra sätt att arbeta på. Det är väl snarare bra att få en annan organisations synsätt på hur vi arbetar och vad vi bör förbättra.

Vill veta hur mötet bedöms

Framför allt är Emil Nilson nyfiken på hur UNHCR bedömer det enskilda mötet, och hur mycket tid som ska anses »tillräckligt« för ett rättssäkert beslut. Själv får han då och då stå till svars för sitt jobb och myndighetens beslut, även i privata sammanhang.

– Det är klart att yrkesrollen är kontroversiell. Det är, och ska vara, en känslig fråga, vi arbetar med oerhört viktiga saker. Folk har ju väldigt mycket åsikter om Migrationsverkets verksamhet. Det finns också ett krav på vad vi ska prestera i antal ärenden. Det måste finnas en effektivitet, samtidigt som det ska vara humant och rättssäkert. Den balansen är inte alltid lätt att finna.

Asylprövningsenhetens vitmålade korridorer är långa och anonyma, fulla av stängda dörrar. Här, utanför »skalskyddet« som det heter, måste personalen alltid logga ut från datorn och låsa både kassaskåp och tjänsterum innan de går
någonstans. Rutinerna är till för de asylsökandes säkerhet, men skapar en märklig känsla av förvar. Nycklar rasslar, dörrar slår igen.

Beslutsfattare Josefine Carlsson vänder automatiskt på mappen hon jobbar med när vi kommer in i hennes tjänsterum, men hon ler vänligt. Utanför fönstret rullar pendeltågen. Solen står på, och gardinerna är fördragna. Vid en vägg står en handfull grå besöksstolar, på skrivbordet en stor, svart mikrofon med skumgummihölje och stativ. I hyllan vita plastmuggar och en plasttillbringare för vatten, som Josefine brukar fylla på och ställa fram innan hon hämtar upp en väntande asylsökande från besöksentrén.

– Man får hitta sitt eget sätt att få kontakt, och kunna skapa en sådan stämning i rummet att personen vågar berätta vad som har hänt, säger hon. Det kan vara svårt. Det är upp till de sökande vad de vill berätta. Samtidigt är det berättelsen vi har att utgå ifrån, och det måste man förklara. Jag försöker småprata lite och fråga om det gick bra att ta sig hit, vara avslappnad och inleda lite vänligt.

Får ofta förklara sig

Josefine Carlsson är en av dem som utan problem accepterar att ha FN som bisittare i arbetet. Men alla uppskattar inte UNHCRs närvaro. Emelia Frennmark får ofta förklara syftet med, och avdramatisera, sin närvaro på olika enheter.

– Det är förstås blandade reaktioner. Vissa kan vara fundersamma över varför vi har det här projektet överhuvudtaget. Att det känns lite obehagligt, så där. Men överlag tycker jag att det har varit väldigt positivt, säger hon.

Inte heller enhetschef Petra Schölander Östman tycker att det känns märkligt att välkomna FN.

– Det är bra om vi kan ha öppenhet, i den mån det är möjligt. Vi visar att vi inte har någonting att dölja, och det är väldigt viktigt.
UNHCR ska ju inte såga oss, utan vi ska se det som en möjlighet.

– Vi gör naturligtvis också misstag. Det gör alla människor. Men det finns misstag som inte får ske, och jag menar att vi ändå har ett väldigt rättssäkert system.

I personalrummet – innanför skalskyddet – är stämningen mer avslappnad.

– Du ska sitta med mig på tisdag, säger en av utredarna till Emelia Frennmark när hon passerar.

– En id-lös vitryss, lägger hon till över axeln.

Viktigt med uppmärksamhet

Det är viktigt att de sökande känner att Migrationsverket är en professionell organisation som gör sitt jobb på ett korrekt och neutralt sätt, konstaterar Emelia Frennmark. Att avgöra vem som har rätt till skydd är ju inte bara en helt mekanisk myndighetsutövning, som hon säger.

– Asylrättsfrågor kan handla om liv och död, och kan te sig politiskt kontroversiella. Det är viktigt att det finns en stor uppmärksamhet kring dem.

Samtidigt måste man inse att asylrätten också kan vara tuff, säger hon. Trots att den asylsökande har hemska personliga erfarenheter från hemlandet kan Migrationsverket ändå ha fattat ett korrekt avvisningsbeslut.

UNHCR försöker att upprätthålla grundläggande rättigheter på många håll i världen – ofta är det just flyktingorganet som sköter utredningsarbetet i länder där asylsystemen brister. Men i västvärlden, med jämförelsevis välutvecklade asylsystem, har kvalitetsstudier blivit ett sätt för organisationen att motivera sin rådgivande roll.

Och den erbjudna hjälpen har tagits emot, inte bara nu senast av Sverige. Flyktingorganets europeiska gren har de senaste åren initierat en rad projekt, bland annat i Storbritannien, Österrike och Centraleuropa. Flera av dem har permanentats på de nationella myndigheternas begäran. Härnäst väntar problemtyngda länder som Malta och Grekland. I Tyskland, Italien, Frankrike och Spanien är UNHCR en formaliserad del av själva asylprövningen.

Kontinuerlig utbildning möjligt råd

I en jämförande studie mellan åtta EU-länder från 2007, om hur direktivet om skyddsskäl hanteras i lagstiftning och praxis, tog Sverige en av topplaceringarna. Ändå finns förbättringspotential, anser Liv Feijen på UNHCRs regionkontor för Norden och de baltiska länderna.

Hon säger att hon tror att kontinuerlig utbildning blir en central rekommendation i slutrapporten. En punktinsats vid anställningen räcker inte, attityder och bemötande måste uppdateras med jämna mellanrum.

– Sverige står skyhögt över andra delar av världen där politisk vilja saknas att ge skydd överhuvudtaget, säger hon. Men ingen är någonsin perfekt. Att harmonisera praxis över hela landet är en utmaning för vilken organisation som helst, och Migrationsverket är en ofantlig arbetsplats. Vi håller inte alltid med Migrationsverket, eller besluten i domstolarna. Men det är inte poängen med det här projektet, utan att se om man når en slutsats på rätt sätt.