Hemligast i ST

Hon kallar sig Lisa. På telefon kommer vi överens om att jag ska bli hämtad vid Rikspolisstyrelsens entré på Polhemsgatan 30 i Stockholm. Men mannen i receptionen vill inte ta emot min anmälan.

– Säkerhetspolisen? Nej, vi har inga nummer till dem. Men om någon har sagt att du ska vänta här så ska du nog vänta här, förklarar han.

På utsatt tid dyker hon upp. Det råder ingen tvekan: hon som kallar sig Lisa kliver fram och hälsar med ett varmt leende. Vi går mot säkerhetsdörrarna som leder in i husets hjärta. Innan mannen i receptionen öppnar ber han om legitimation. Men när jag sträcker fram id-kortet vänder han sig snabbt åt sidan.

– Nej, inte du. Din legitimation vill jag inte se. Bara Säpos.

För en journalist är situationen ovan. Ju större säkerheten är, desto viktigare brukar presskortet vara för att dörrarna ska öppnas. Det här är annorlunda. Mannens rutinerade sätt att vända sig bort får mig att ana att det vore tjänstefel av honom att titta på mitt id-kort. Just nu är jag inkluderad i Säpos hemliga system. Jag skulle kunna vara en informatör.

Får inte veta vad de heter

Vi slår oss ned i ett mötesrum med väggar av frostat glas. Förutom Lisa kommer också »Lena«, säkerhetschaufför, och Säpos pressekreterare Sirpa Franzén.

Telefonerna dunsar ner på bordet, inspelningarna tickar igång.

Aldrig förr har jag vetat så lite om mina intervjupersoner. Trots att jag har försökt göra research i förväg vet jag inte ens vad de heter och knappt vad de jobbar med – bara att de är Säpoanställda ST-medlemmar. Det som kan klarna får göra det under intervjun, har vi till slut kommit överens om.

Säkerhetspolisen, Säpo, har rötter som sträcker sig ända tillbaka till första världskriget. 1914 bildades en särskild polisstyrka, »Polisbyrån«, som skulle arbeta med brott mot rikets säkerhet. I början prioriterades »kontroll av utlänningar«, men några år senare dominerade övervakning av kommunister och nazister. Under andra världskriget svällde organisationen till 1 000 anställda som enligt Säpos egen uppgift granskade 200 000 brev varje vecka och avlyssnade omkring 11 miljoner telefonsamtal under de år som kriget pågick.

Efter andra världskriget krympte verksamheten ihop igen och bara en tiondel av medarbetarna – omkring 100 personer – blev kvar.

Jag tittar på Lena och Lisa och lyckas inte få bort den envisa manskören som sjunger svagt långt bak i huvudet:

Vi är fem söta små Säpo-spioner,

som spionerar på skumma personer

och skaffar regeringen informationer

för tusentals kroner,

ja flera miljoner.

Vi dyker upp lite varstans och spanar.

Vilka vi är finns det ingen som anar,

för våra namn, de är svåra att spåra.

De är inte våra.

Rösterna kommer från 1982, och tillhör humorgruppen Galenskaparna och After Shave. I föreställningen »Skruven är lös« smög de fram på rad, klädda i hopsydda, grå rockar, hatt och mörka glasögon. Så ser inte Lisa och Lena ut. Men dimman som omger Säpo eggar nyfikenheten.

Nästan alla organisationens styrdokument är sekretessbelagda med hänsyn till rikets säkerhet. Det är bara instruktionen och den del av regleringsbrevet som presenterar anslaget som är offentliga.

Slutet – men mer öppet

Sekretessen är sträng, men ändå slår Säpo fast: det är inte som förut.

– Förut var myndigheten sluten, av tradition och hävd. Nu förstår man vikten av att berätta, säger pressekreterare Sirpa Franzén.

Sedan sju år tillbaka har Säpo en informationsavdelning och hemsidan firar snart femårsjubileum.

– Vi vill berätta, och det är därför vi sitter här.

För det gör vi ju. Lena som är säkerhetschaufför och kör »skyddspersoner« genom stan. Och Lisa, som är handläggare och har jobbat på Säpo sedan i mitten av 1990-talet. De är några av Säpos drygt 1 000 medarbetare. För plötsligt har myndigheten åter kommit upp i andra världskrigets nivåer. Anslaget växer, verksamheten sväller. Budgeten på en knapp miljard kronor ökar, myndigheten fortsätter att nyanställa.

För ungefär 15 år sedan, när Lisa jobbade som civilanställd inom den öppna polisen, dök tjänsten upp i ett interncirkulär: »Säkerhetspolisen söker personal«. Annonsen hade två rader, inte mer. Hon skrattar själv åt att hon faktiskt sökte jobbet:

– Jag tänkte att det låter ju spännande! Det är spännande att man inte riktigt vet.

Fick inga svar på intervjun

Lena nickar igenkännande. Båda minns att de attraherades av mystiken kring myndigheten. Under hela ansökningsprocessen visste inte Lisa vilket jobb hon egentligen hade sökt.

– Det var inte så mycket man kunde fråga under intervjun heller. Man fick inte direkt några svar där. Det var när man kom till första arbetsdagen som man förstod lite. Knappt ens då.

Lisa väljer sina ord med omsorg när hon ska försöka berätta vad jobbet innebär.

– Som handläggare så handlar det om att man utreder olika typer av fenomen: ärenden, händelser, brott… Det kan vara allt möjligt.

Mer än så kan hon inte säga. Att leva med sträng sekretess har blivit hennes vardag. Inte ens familj och vänner får veta några detaljer om arbetet. När Lena är på fest och folk frågar vad hon jobbar med brukar hon svara »statligt«, det låter tydligen tillräckligt tråkigt för att samtalet ska sluta där, konstaterar hon med ett leende.

– Men säger man att man jobbar inom Säkerhetspolisen är det som om man bjuder in till följdfrågor.

Men sekretessen går oftast på rutin, tycker de.

– Sekretess finns ju överallt. På förskolor, inom sjukvården… Det är inget konstigt, säger Lisa.

Den för också något gott med sig: sammanhållningen på jobbet. Lisa och Lena beskriver hur kollegerna »är som en familj«, just för att de inte kan dela sina upplevelser med vänner utanför organisationen. På jobbet finns en stark gemenskap, en bra krisorganisation och en stor öppenhet. Arbetsgivaren månar om sina medarbetare, stämningen är varm.

– Här inne är det inte låst och stängt. Det är verkligen inte som om man stryker kring väggarna här!

Och de pratar om att jobbet faktiskt kan vara »lite som att kliva omkring i en roman«, med spännande händelser, som att de plötsligt kan ha en ansvarsfull roll mitt bland en massa kändisar, eller sitta på första parkett när kungafamiljen glider förbi.

Ibland, tycker Lisa ändå, hade det varit skönt att kunna lätta på trycket också inför andra.

– Om det är något som har blivit upphaussat i medierna hade det varit roligt att kunna säga till mamma och pappa att »Det där har jag jobbat med! Jag var ju faktiskt där, jag var med. Jag var ute i smeten!«

– Eller tvärtom, fyller Lena i, »Det där är inte sant som står i tidningen, så var det ju inte!«

– Man får inget cred för det man faktiskt gör. Men vi vet. Vi får veta det själva.

Sekretessen möter kritik

Men det finns de som tycker att Säpos dimma är för tät – och att problemet är allvarligt. Nyligen var rubrikerna i tidningen svarta: »Säpos mörkläggning får kritik av experter«. Fyra personer hade då gripits, misstänkta för förberedelse till terrorbrott – en rubricering som senare ändrades till förberedelse till mord. Det tilltänkta offret misstänktes vara konstnären Lars Vilks. Säpo gav inga kommentarer – och tystnaden väckte starka reaktioner.

– Det här att de inte säger något över huvud taget är direkt förkastligt. Varför tycker inte Säpo att de har en skyldighet mot allmänheten? dundrade advokaten Thomas Olsson och fortsatte:

– I skuggan av kampen mot terrorismen tycker man inte att man har skyldighet att förklara någonting.

– Rättsordningen förutsätter ett stort element av öppenhet, betonade Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, som tyckte att Säpo behövde gå ut och förklara »varför man drog ner rullgardinen fullständigt«. Annars fanns risken att självaste rättssäkerheten skulle ta skada, menade han.

Säpos kommunikationschef Mark Vadasz säger att han har »full förståelse« för reaktionerna.

– Men stora delar av verksamheten är sekretessbelagd. Då kan vi inte gå in på detaljer. I just det här fallet begränsades vi av förundersökningssekretessen, som åklagaren beslutar om.

Men Säpo har ändå – kanske något ovilligt – tvingats fram i ljuset. De senaste åren har flera händelser riktat strålkastarna mot myndigheten. Självmordsbombaren i julruschen i centrala Stockholm förra året, de två män som misstänktes för stämpling till terroristbrott i Somalia och senare friades av hovrätten, och attentatet mot det norska regeringskansliet och ön Utøya är några exempel. Medierna har pressat på, många har velat få ut information. Mark Vadasz håller inte med om att rättssäkerheten äventyras av den omfattande sekretessen.

– Tvärtom. Den är en styrka för rättssäkerheten. Vi lever tyvärr i en värld som är utsatt för terrorhot. Numera berättar vi alltid så mycket vi kan. När vi inte kan göra det så är det för att skydda individer, skydda Sverige och skydda demokratin.

Säpo får allt mer att göra

Men samtidigt som öppenheten ökar, sväller också Säpos verksamhet – och allmänhetens insyn är trots allt mycket begränsad. Några grundfakta är ändå offentliga, till exempel att av Säpos totalt 1 000 anställda är drygt hälften polisutbildade och 35 procent kvinnor. Förutom poliser jobbar bland annat analytiker, utredare, tekniker, IT-specialister, tolkar, livvakter, jurister, spanare, ekonomer och översättare på myndigheten. De flesta arbetar i Stockholm, men myndigheten har också enheter i Umeå, Uppsala, Örebro, Göteborg och Malmö. Den största enskilda delen av budgeten – omkring 39 procent – är personskyddet. 26 procent – en fjärdedel av budgeten – går till kontraterrorism.

Det senaste tillskottet till organisationen ska gå till rekrytering av personal till just personskydd och kontraterrorism.

Varför behöver ni mer pengar?

– Det beror på att vår omvärld förändras. Det går snabbt och vi behöver resurserna för att följa med och se vilka hot som finns, säger Mark Vadasz.

Att Säpos budget ökar, ska man se det som att hotet mot Sverige ökat?

– Nej, jag tror inte att det har blivit farligare. Det handlar mer om att förändringarna går snabbare. Hotnivån är oförändrad sedan förra året.

Den 1 oktober 2010 höjdes den nämligen från 2 till 3 på en femgradig skala, från »låg« till »förhöjd«, på grund av »ökad aktivitet inom vissa miljöer i Sverige«.

– Vi kan inte gå in på detaljerna, för då skulle vi blotta vår verksamhet. Men ändringen berodde inte på ett omedelbart hot utan handlade just om den här ökade aktiviteten.

Tystnaden är fortfarande stor, och kritiken mot Säpos hemliga verksamhet har följt myndigheten genom åren. Kanske är det som Mark Vadasz menar, att det är svårfrånkomligt när verksamheten lyder under så sträng sekretesslagstiftning. Men Galenskaparnas kör har inte tystnat. Några av kommentarerna under Youtubeklippen från föreställningen handlar om att numret med de dansande Säpoagenterna fortfarande är lika aktuellt.

Tyst på tårna smyger vi

i vårt stabsmaskineri

som en liten garanti

för en stark demokrati.

Fem spioner tassar fram och jagar nån suspekt,

nån i vårat samhälle, som inte är perfekt

och om vi får tag i honom, slår vi till direkt,

diskret

i hemlighet

utan att någon vet..