Mitt liv som skitchef
Gabriel Thott, ST inom universitets- och högskoleområdet, Linköpings universitet, reflekterar över vad det innebär att vara kollegial chef.
Vi har aldrig haft någon riktig ledning. Det har i stort sett bara rullat på och beslut har tagits i informellt förankrat samförstånd mellan för stunden inblandade medarbetare. Den som tjatat mest har oftast fått sin vilja igenom.
Så länge de ekonomiska förutsättningarna var goda, kurserna blev fler och anslagen rullade in var det inget större problem. Mindre väl genomtänkta beslut fick inga större negativa konsekvenser.
Men förutsättningarna blev sämre. Studenterna blev färre och anslagen krympte. Vem vill då vara kollegial avdelningschef och riskera att bli den som får ansvara för de mindre populära besluten som verksamheten nu kräver? Ingen med normal social självbevarelsedrift sätter sig i den positionen. Flera tillfrågade tackade nej med förklaringen att de hade någonting annat viktigare på gång. Att vara kollegial chef ses ofta som en akademisk plikttjänstgöring som man för sin karriärs skull i det längsta bör undvika.
Frågan går vidare till den lokala fackligt förtroendevalda personen, som ofta kan sina saker men vars lojalitet till verksamhetsmålen inte alltid helt överensstämt med ledningens önskemål. Den facklige har i sammanhanget två fördelar: Den har i regel god insyn i verksamhetens mörkare sidor och inga större illusioner kvar, och den har genom sin fackliga verksamhet redan äventyrat en eventuell yrkeskarriär på myndigheten.
Det är ingen tjänst. Det är inget riktigt tydligt uppdrag. Det är inte ens en kommendering. Däremot innebär det arbetsgivaransvar, budgetansvar, arbetsmiljöansvar, rehabansvar och så vidare. Det är på tre år. Sedan är det nästa kollegas tur. Du tillsätts i något slags samförstånd mellan prefekten
och den personalgrupp du är satt att leda och du kan avsättas på stående fot när som helst. Det gäller att hålla tungan rätt i mun. För att få redskap att hantera den här situationen erbjuds ett chefsprogram. Som påminner om en utdragen initiationsrit för att tas upp i en sekt av tillfälliga och motvilliga universitetschefer på mellannivå.
Att det här inte är ett självklart framgångskoncept för ett hållbart ledarskap och en hälsosam psykosocial arbetsmiljö är lätt att förstå. Det märkliga är att det över huvud taget fungerar och att det fortfarande finns så många som faktiskt förordar systemet.
Fördelen är att det blir cirkulation och den dåliga chefen blir utbytt efter tre år. Eller själv ser till att bli befriad från uppdraget. Den stora utmaningen är att inte stöta sig med den som eventuellt kan bli chef efter dig, utan snarare försöka se till att det kan finnas möjlighet att förvänta sig gentjänster. Om inte annat i form av kollegial och lojal tystnad.
Stödet uppifrån är inte heller det mest stabila, då din egen chef också är kollegial och sitter på tre år med i stort sett samma problem som du själv.
En liten tröst i eländet är att det inte spelar så stor roll vad du gör, bara du härdar ut tills du får ditt liv tillbaka och din plikttjänstgöring som skitchef är över.
Gabriel Thott, ST inom universitets- och högskoleområdet, Linköpings universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
