Den svenska modellen hotas när facken tappar medlemmar

Det har kallats en avgörande strid för den svenska modellen. IF Metalls strejk på Tesla har pågått i över ett år och är den längsta avtalsenliga konflikten på svensk arbetsmarknad sedan 1945. Flera fackförbund har vidtagit sympatiåtgärder, ett av dem är ST.

Men vid sidan av konflikten på Tesla finns ett annat hot mot den svenska modellen. Ett hot som sakta men säkert blir allt större. Medlemstappet.

Den fackliga organisationsgraden i Sverige fortsätter att sjunka. Sedan toppen i slutet av 1980-talet har andelen fackligt anslutna sjunkit från 85 procent av arbetskraften till 68 procent 2023.

– Det är väldigt viktigt att ha medlemmar på arbetsplatserna. Annars är det svårt att påverka och hota med strejk, som i fallet med Tesla. Även vid en avtalsrörelse är det viktigt att ha en hög organisationsgrad, för att få in pengar och kunna klara av eventuella konflikter, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet, som under lång tid forskat om facklig anslutning.

ST har under lång tid legat på en stabil medlemsnivå. De senaste 20 åren har förbundet haft omkring 65 000 yrkesaktiva medlemmar. På kongressen 2016 sattes ett ambitiöst värvningsmål. Förbundet ville växa och beslutade att under de kommande fyra åren arbeta för att nå 80 000 yrkesaktiva medlemmar. Men trots stora investeringar slutade satsningen med ett misslyckande och antalet yrkesaktiva medlemmar toppade på omkring 67 000.

Sedan dess har antalet yrkesaktiva medlemmar återigen backat något. Räknar man däremot in pensionärs- och studerandemedlemmar nådde ST under hösten en ny milstolpe – totalt 100 000 medlemmar. Det påverkar dock inte organisationsgraden på arbetsplatserna, där utvecklingen ser mer dyster ut.

Inom den statliga sektorn förhandlar ST om centrala kollektivavtal tillsammans med åtta andra fackförbund i organisationen Offentliganställdas Förhandlingsråd, i en konstellation som kallas OFR/S, P, O. Andelen av de anställda som är anslutna till dess medlemsförbund har minskat från 44 procent 2006 till 36 procent 2023.

Under samma period har andelen oorganiserade – anställda som inte är med i något fack – ökat från 12 till 21 procent. Trenden oroar STs förbundsordförande Britta Lejon.

– Det kommer att vara svårare att försvara arbetsmiljö, arbetstider och lönernas andel av produktionsutvecklingen i samhällsekonomin om vi inte håller organisationsgraden uppe, säger hon.

Hur utvecklingen ser ut bland de statliga och privata bolag där ST organiserar anställda kan Britta Lejon inte svara på. Där saknas ett statistikavtal liknande det som tecknats med Arbetsgivarverket, arbetsgivarorganisationen på det statliga området. Men hon befarar att organisationsgraden är ännu lägre där.

Redan i dag märker förbundet konsekvenser av den sjunkande organisationsgraden, framför allt lokalt ute på arbetsplatserna.

– Vi får kämpa hårdare för att betraktas som en naturlig och positiv kraft. På arbetsplatser där vi har arbetsgivare som är mer motvalls är det betydligt svårare för oss att skapa bra resultat, säger Britta Lejon.

På arbetsplatser med en lägre organisationsgrad blir det svårare att fånga upp anställdas tankar om hur verksamhet, avtal och villkor kan förbättras, anser Linda Söderman, som är andra vice ordförande i STs förbundsstyrelse och vice avdelningsordförande för ST inom Skatteverket.

– Man tappar den lokala förankringen. Om man ska våga berätta om något man tycker är fel är det viktigt med lokala fackliga förtroendevalda. Det är alltid mycket enklare att ta upp problem med dem än om någon facklig utifrån kommer och besöker arbetsplatsen, säger hon.

Thomas Åding, ledamot i STs förbundsstyrelse och avdelningsordförande för ST inom Försäkringskassan, är inne på liknande tankegångar. Han upplever att den lägre organisationsgraden leder till att fler arbetsplatser tystnar. Chefer får större makt och de anställda är mer rädda för att ta upp saker som inte fungerar.

– Där det finns ett fackligt engagemang är det högt i tak. Blir det många oorganiserade är det snarare så att alla vaktar på sina egna saker och är oroliga för att sticka ut för mycket, säger han.

När det gäller centrala förhandlingar och förbundets politiska påverkanskraft anser Britta Lejon att den sjunkande organisationsgraden än så länge inte fått märkbara konsekvenser.

– Med risk för att man blir hemmablind och inte ser saker förrän efteråt. Däremot tycker jag att man ser redan i dag att den stora påverkan som LO haft på politiken inte är där på samma sätt.

Arbetarfacken inom LO har nämligen tappat betydligt fler medlemmar än tjänstemannafacken. Andelen fackligt anslutna arbetare är i dag 58 procent, jämfört med 73 procent av tjänstemännen. Klyftan är alltså 15 procentenheter, större än någonsin.

Skillnaderna i facklig anslutning mellan arbetare och tjänstemän började synas 2007, när den dåvarande borgerliga regeringen genomförde ett antal reformer av a-kassan. Innan dess var 77 procent av arbetarna medlemmar i ett fackförbund, lika hög andel som bland tjänstemännen. Men 2007 blev det dyrare att vara med i både fackförbund och a-kassa, eftersom skattereduktionen för medlemsavgifterna togs bort. Dessutom höjdes a-kasseavgifterna kraftigt. Många fackförbund beslutade i samma veva att separera avgifterna till fack och a-kassa så att fackavgiften inte skulle framstå som alltför hög, i stället för att kräva medlemskap i båda.

– På bara ett par år tappade facken flera hundratusen medlemmar och de fackliga a-kassorna ännu fler, säger Anders Kjellberg.

Under 2008 genomfördes ytterligare en politisk reform, som tydligare kopplade varje a-kassas avgift till arbetslösheten. Eftersom arbetslösheten var – och är – högre bland arbetare blev avgifterna högre till arbetarfackens a-kassor. Därefter följde finanskrisen, då arbetslösheten steg betydligt mer för arbetare än för tjänstemän.

– Högre medlemsavgifter hos arbetarförbunden i kombination med lägre löner bland arbetare har lett till att många inte har råd med fackligt medlemskap, säger Anders Kjellberg.

De fackliga inkomstförsäkringarna har också haft en avgörande roll för skillnaderna mellan arbetar- och tjänstemannafack, menar German Bender, utredningschef på Arena Idé och arbetsmarknadsforskare vid Handelshögskolan i Stockholm och Harvard University i USA.

– Inkomstförsäkring är en innovation som framför allt tjänstemannafacken har gynnats av, det är en ganska briljant idé. På så sätt kommer man åt det så kallade freerider-problemet, alltså att anställda gynnas av kollektivavtal även om de inte är med i facket.

Hos arbetarfacken är inkomstförsäkring inte lika vanligt. Dels för att det skulle bli för dyrt för de förbund som har hög arbetslöshet, dels för att många har löner som inte ligger så långt över a-kassans tak och därmed inte har lika stor nytta av försäkringen.

Ett annat skäl till att arbetarfacken har tappat fler medlemmar än tjänstemannafacken är att det finns en större andel visstidsanställda, unga och utlandsfödda bland arbetare. Alla de grupperna är mindre benägna att gå med i facket.

När det gäller utlandsfödda beror det mest på strukturella skäl, enligt både Anders Kjellberg och German Bender. Utlandsfödda är överrepresenterade i de mest osäkra anställningarna och har högre arbetslöshet.

– Det finns inte mycket som tyder på att de har lägre anslutningsgrad just för att de är utrikesfödda, utan snarare på grund av deras situation på arbetsmarknaden, säger German Bender.

Bland unga har organisationsgraden minskat mest. Bara 38 procent av tjänstemännen och 33 procent av arbetarna i åldern 16–24 år var medlemmar i ett fackförbund 2023.

Utvecklingen förklaras ofta med att den ökade individualiseringen i samhället har lett till att unga inte ser nyttan med en facklig gemenskap. Men den förklaringen har inget stöd i forskningen.

– Det finns inget som tyder på att ungas attityder skulle vara ett centralt skäl till att de inte är med i facket, säger Patrik Vulkan, lektor i sociologi vid Göteborgs universitet, som studerat generationsskillnader i fackligt medlemskap.

Tvärtom är den yngre generationen – de som är födda efter 1990 – något mer positiva till facket än äldre generationer, visar Patrik Vulkans forskning. I stället är det även här strukturella faktorer som påverkar anslutningen, tror han.

– Många unga jobbar deltid eller visstid, och kommer ut på arbetsmarknaden i branscher där den fackliga organisationsgraden är lägre. Det, i kombination med allt färre förtroendevalda på arbetsplatserna, bidrar till att de inte kommer i kontakt med fackföreningar i lika stor utsträckning.

Kontakten är avgörande, enligt Patrik Vulkan. Tidigare forskning visar att ett vanligt skäl till att personer inte går med i facket är att de helt enkelt inte får frågan.

Han anser att fackförbunden behöver satsa på att rekrytera unga för att vända medlemstappet. Det är särskilt viktigt för arbetarfacken.

– Vi ser redan en del förändringar i styrkeförhållandena mellan arbetarfack och tjänstemannafack. När det kom till förhandlingarna gällande omställningsavtalet hade LO inte samma framträdande roll. Det finns en risk att vi får ett a-lag och ett b-lag framöver, säger Patrik Vulkan.

Att organisationsgraden i LO minskat så kraftigt som den gjort är sorgligt, tycker Andreas Beckert, som är chef för samverkan på TCO, Tjänstemännens centralorganisation, där ST är ett av tolv medlemsförbund.

– Det är inte bra för den svenska fackliga rörelsen. På samma sätt som förbunden är beroende av en hög organisationsgrad för att vara legitima motparter, så är den naturligtvis också superviktig för vår politiska påverkanskraft, säger han.

Trots att organisationsgraden sjunkit även för tjänstemän, om än inte lika mycket som på arbetarsidan, upplever Andreas Beckert än så länge inte att TCOs möjligheter till politisk påverkan har förändrats.

– Politiker har generellt sett ganska låg kunskap om den svenska modellen och TCO är en så pass etablerad och trovärdig organisation på det här området. Jag tror att det kommer att ta lång tid innan vår politiska påverkanskraft påverkas. Men det är en fråga vi ska ta på allvar, säger Andreas Beckert. 

STs förbundsordförande Britta Lejon anser att politiker, fack och arbetsgivare behöver samarbeta för att vända utvecklingen, öka anslutningsgraden och rädda den svenska modellen.

– Politikerna kan inte fortsätta att försämra a-kassan och motverka skyddsombudens tillgång till arbetsplatser. En klok arbetsgivare inser också att arbetet blir bättre om man har ett fungerande samarbete med sin fackliga motpart. Vi har absolut sådana arbetsgivare, men vi har också sådana som är bedrövliga, säger hon.

German Bender är inne på samma spår.

– Det gäller att försöka få till politiska reformer som inte försvårar facklig organisering och undergräver den svenska modellen, men också aktivt utveckla politik som stärker den. Där har även arbetsgivarorganisationerna ett ansvar, parterna har mycket högre förtroende om de går ut tillsammans och kräver reformer, säger han.

Andreas Nyström, förhandlingschef på Arbetsgivarverket, anser att en hög facklig organisationsgrad har betydelse även för arbetsgivarorganisationen som motpart och för den svenska modellen. Däremot tycker han inte att det är Arbetsgivarverkets ansvar att påverka den.

– Det är inte vårt jobb. Men däremot finns det centrala kollektivavtal som har bäring på de här frågorna, bland annat kring facklig tid, och det är viktigt för oss att säkerställa att det fackliga arbetet kan genomföras på ett bra sätt. Vi utbildar också arbetsgivare om vikten av goda relationer med lokala arbetstagarorganisationer, säger Andreas Nyström.

Även Almega, den arbetsgivarorganisation som är STs motpart på bolagssidan, har uppfattningen att en hög organisationsgrad är viktig. Att allt färre är medlemmar i fackförbund oroar Almegas arbetsgivarpolitiske chef Stefan Koskinen.

– Vi ser det som ett hot mot den svenska modellen. Sjunker organisationsgraden och kollektivavtalens täckning så riskerar vi att partsmodellen med kollektivavtal ersätts av lagstiftning, säger han.

Risken för sådan lagstiftning ligger inte långt bort. Sverige har fått undantag från EU-direktivet om statligt reglerade minimilöner, eftersom lönerna på svensk arbetsmarknad regleras av parterna. Men undantaget bygger på att tillräckligt stor del av arbetsmarknaden täcks av kollektivavtal. Minst 80 procent av alla anställda i åldrarna 18–66 år måste omfattas, annars träder EU-direktivet i kraft. I dag ligger nivån på 88 procent.

– Vi ligger en bit över, men inte skyhögt. Skulle den nivån sjunka, då kan det ganska snabbt få stora effekter. Ju mer man flyttar upp regleringen på EU-nivå desto svårare blir det för de svenska parterna att träffa egna överenskommelser, säger German Bender.

Än så länge finns dock inget som tyder på att kollektivavtalstäckningen minskar. Nivån har varit stabil i flera år. Men skillnaden är stor mellan olika sektorer. Medan samtliga anställda inom offentlig sektor omfattas av kollektivavtal finns det luckor inom den privata sektorn.

Även om just minimilönedirektivet är kopplat till hur många som omfattas av kollektivavtal och inte hur många som är medlemmar i ett fackförbund hänger de två faktorerna ihop, enligt Anders Kjellberg.

– Det blir väldigt svårt för facken att kontrollera att kollektivavtal upprätthålls och att motverka exploatering av arbetskraften om man kommer ned på en låg organisationsgrad, säger han.

I maj förra året beslutade STs kongress att förbundet ska lägga mer tid och resurser på att öka andelen förtroendevalda och värva fler medlemmar. Beslutet kom efter ett förslag från en arbetsgrupp som tittat närmare på frågorna i ett projekt som kallas ”Fackligt arbete i en ny tid” och startades under pandemin.

– Jag skulle säga att det är det viktigaste beslutet vi tog på kongressen. Det är en överlevnadsfråga för oss, säger Britta Lejon.

En av dem som varit med i arbetsgruppen för ”Fackligt arbete i en ny tid” är Thomas Åding. Han anser att det är hög tid för förbundet att på allvar ta tag i frågan om medlemsutvecklingen, för att inte riskera ett ännu större tapp av förtroendevalda och medlemmar och en fortsatt sjunkande organisationsgrad.

– Det hänger förstås ihop. Har vi inte förtroendevalda kommer det att vara ännu svårare att värva nya medlemmar, säger han.

I kontakten med potentiella medlemmar är det väldigt sällan Thomas Åding möter någon som har en negativ attityd till vare sig ST eller fackföreningar i allmänhet. De allra flesta har i grunden en positiv inställning, menar han.

För dem som väljer att inte vara med handlar det i stället oftast om kostnaden. Ibland kan det också röra sig om en osäkerhet kring hur länge man kommer att stanna på arbetsplatsen, framför allt för personer med tidsbegränsade anställningar.

– Tidigare var det en självklarhet att vara med i facket. Nu tycker många att det kostar för mycket och att de ändå kan ta del av kollektiva förmåner, säger Thomas Åding.

Thomas Ådings förbundsstyrelsekollega Linda Söderman har också varit med i arbetsgruppen för ”Fackligt arbete i en ny tid”. Även hon upplever att kostnaden är det vanligaste argumentet för att inte vara med i facket. Under de senaste åren med hög inflation, då privatekonomin varit pressad för många, har det blivit extra påtagligt, konstaterar hon.

– Det är svårt att bemöta. Men att man ändå får ta del av allting är en sanning med modifikation. Alla förändringar och avtal är inget som kommer av sig självt, utan av att någon annan bidragit med sin medlemsavgift och sitt engagemang. Att inte vara med i facket är som att komma tomhänt till ett knytkalas. Förväntar man sig att vara med och äta, måste man också vara med och bidra, säger Linda Söderman.

Thomas Åding anser att det är möjligt att bryta den negativa trenden och återigen öka den fackliga anslutningsgraden. Han ser lokala förtroendevalda, som finns och syns ute på arbetsplatser, som den viktigaste faktorn för att kunna börja växa igen.

– Jag tror att det går att vända. Men det krävs tålamod, hårt fotarbete och att vi visar att ett medlemskap i ST är det säkraste sättet att utveckla arbetsplatsen, säger han.

Linda Söderman menar att det är viktigt att skapa en större förståelse för den svenska modellen.

– Vi måste bli bättre på att förklara vad ett fackförbund gör och hur den svenska arbetsmarknaden fungerar. Det är ett gemensamt ansvar för alla fackförbund. Men det ligger inte bara på oss utan också på resten av samhället. Det finns till exempel väldigt lite information om det här i skolan, säger hon.

För ST inom SJ, som under det senaste året ökat sitt medlemsantal med omkring 8 procent, har just det lokala arbetet ute bland medlemmar varit avgörande för ökningen, enligt avdelningsordföranden Kim Svensson.

– Vi vill visa hur vi jobbar och få anställda att förstå vad vi står för. Därför har vi satsat mycket på synligheten. Vi är mer ute och pratar med medarbetare. Jag har en känsla av att den insatsen har gjort att folk har blivit mer öppna för att gå med, säger han.

En annan avdelning som vuxit är ST inom Kriminalvården. Under 2024 ökade medlemsantalet med 11 procent. Men Kriminalvården har växt i ännu högre takt än ST-avdelningen, och andelen oorganiserade på myndigheten har blivit större.

Joachim Danielsson, som är ledamot i STs förbundsstyrelse och avdelningsordförande för ST inom Kriminalvården, har också varit med i STs arbetsgrupp för ”Fackligt arbete i en ny tid”. Han tror att fackförbunden behöver arbeta mer tillsammans för att minska andelen oorganiserade, och ställa sig frågan varför situationen ser ut som den gör.

– Vi behöver titta på gemensamma lösningar. Ökar andelen oorganiserade kan den svenska modellen befinna sig i farozonen, säger han.

I dag är nästan fyra av tio anställda i Kriminalvården inte anslutna till något fackförbund. Enligt Joachim Danielsson förs just nu samtal mellan facken på myndigheten om vad som går att göra åt situationen.

– Förhoppningen är att vi ska kunna genomföra konkreta gemensamma insatser under 2025.

Han ser stora risker om andelen oorganiserade börjar växa över 50 procent på olika arbetsplatser och därmed blir större än den totala andelen fackligt anslutna.

– Hur ska vi då upprätthålla partsförhållandena? Vad händer med de överenskommelser som slutits historiskt? Det kan bli jätteproblematiskt. På lång sikt kan det här skapa en stor instabilitet på svensk arbetsmarknad.

Att även oorganiserade får dra nytta av förmåner som förhandlas fram av fackförbund med betalande medlemmar gör det för enkelt att stå utanför, spara in medlemsavgiften och låta andra betala, menar Joachim Danielsson. Hans uppfattning är att ett bra sätt att minska andelen oorganiserade skulle vara att få till stånd exklusiva kollektivavtal eller anställningsvillkor för anställda som är fackligt anslutna. Det ser han som lika självklart som att medlemmar i matvarubutiker får rabatter eller att det krävs biljett för att ta del av sport- eller musikevenemang.

– På samma sätt som det måste vara så att det är våra medlemmar som tar del av de avtal och lösningar vi förhandlar fram tillsammans med arbetsgivaren, säger Joachim Danielsson.

STs förbundsordförande Britta Lejon håller med om att förbundet behöver fler förmåner kopplade till det fackliga medlemskapet, likt inkomstförsäkringen och den rättshjälp som i dag erbjuds medlemmarna. Däremot tror hon inte att exklusiva villkor eller avtal som enbart gäller medlemmar är rätt väg att gå. Det skulle kunna göra det mer attraktivt för arbetsgivare att anställa oorganiserade och leda till en situation där olika grupper av anställda ställs emot varandra.

– Vi har ett system som säger att arbetsgivare inte får diskriminera olika grupper av anställda. Det tycker vi är en bra princip. Sedan har jag ingenting emot ambitionen att göra medlemskapet mer förmånligt. Men man måste inse att det finns gränser för vilka speciallösningar vi kan ta fram i avtalssammanhang, säger Britta Lejon.

Hon känner igen argumentet att det är för dyrt att vara med i facket, som många förtroendevalda vittnar om att de möter.

– Det är jätteallvarligt, och jag tror att det återspeglar den tuffa ekonomiska situation våra medlemmar har haft nu under lågkonjunkturen. Jag tycker vi har ett bra system för avgifter nu, men vi måste vara beredda att riva upp det om det visar sig att det är ett hinder. Där är vi inte än, utan de analyser vi gjort visar snarare att vi ligger bra till jämfört med andra förbund.

För att inte den sjunkande organisationsgraden ska få allvarliga konsekvenser för den svenska modellen krävs en vändning väldigt snart, anser Britta Lejon.

– Det är svårt att säga en exakt siffra, men vi ska inte tro att allt är lugnt så länge vi bara är över hälften. Det är besvärligt som det är redan nu.

I statlig sektor är organisationsgraden omkring 79 procent och på arbetsmarknaden som helhet är den 68 procent.

– Man måste ändå säga att det fortfarande fungerar. Även om det finns uppenbara problem i branscher där organisationsgraden är väldigt mycket lägre, och det är problematiskt att arbetarna är så få. Övriga Norden ligger långt under vår nivå. Där har man fått tillgripa andra åtgärder för att få det att fungera. Men med vårt sätt att arbeta behöver vi vara över 65 procent på totalen.

Den här utvecklingen kan inte fortsätta längre, med andra ord?

– Nej. Vi jobbar med det. Det gör alla fack skulle jag säga, och även vi i ST.

I dag finns det inget som tyder på att fackförbundens medlemsutveckling kommer att vända. Britta Lejon hoppas ändå att ST kan påverka utvecklingen genom att satsa på lokal närvaro och bedriva ett fackligt arbete som gör skillnad i vardagen på arbetsplatserna.

– Om jag ska vara realist och se hur det har gått för andra länder så lär graden av oorganiserade fortsätta öka. Men om jag ska vara den jag är, den övertygade fackliga människan, så väljer jag att tro att vi har goda förutsättningar att ändra på den här utvecklingen bara vi lägger manken till.