Den antifacklige presidenten

KRÖNIKA: JAN-ÅKE PORSERYD2003-12-15
Av:  Jan-Åke Porseryd

Efter bara någon månad vid makten startar George W Bush, USAs president, sin kamp mot den amerikanska fackföreningsrörelsen. Hans målsättning syns klar: Att försvaga fackföreningsrörelsen, helst kanske att utplåna den.
Som första åtgärd ger han klartecken till den federala administrationen att ta in anbud från byggföretag, där inga fackföreningar finns.
Enligt Vita Huset är det fråga om ”rättvis och öppen konkurrens”, men fackföreningsrörelsen ser det naturligtvis som en ren stridsförklaring, ett sätt att kväsa facket.
Republikanerna har länge försökt begränsa fackens möjligheter att finansiera politiska kampanjer. Nu slår Bush – med den amerikanska valkampanjen i färskt minne – till och sätter en broms för fackliga pengar till politiken.

Den amerikanska fackföreningsrörelsen är på offensiven. Åren med Bill Clinton som president gav ökat självförtroende och ökat politiskt inflytande. Hundratusentals nya medlemmar har värvats de senaste åren. (Organisationsgraden är dock fortfarande låg, bara cirka 14 procent.)
Det var därför ingen tvekan från centralorganisationen AFL-CIOs sida att man skulle stödja demokraten Al Gore i det senaste presidentvalet.
Banden mellan den amerikanska fackföreningsrörelsen och demokraterna är av tradition starka. Det är bara i undantagsfall som facket vänt sig till republikanska politiker; republikanerna har helt enkelt inte uppfyllt de fackliga kraven.
I Sverige är tjänstemannarörelsen stark på arbetsplatserna samtidigt som man berömmer sig om att vara partipolitiskt neutral.
Så förhåller det sig inte i USA. Organisationsgraden är, som nämnts, låg och de antifackliga krafterna är hårdföra. De amerikanska tjänstemännen och arbetarna, förenade i centralorganisationen AFL-CIO (med 16,5 miljoner medlemmar i 68 förbund), vänder sig därför direkt till de politiker man har förtroende för och litar på.

Inför presidentvalet 1996 gav organisationen med ordföranden John Sweeny i spetsen sitt fulla stöd för återval av Bill Clinton.
Inför valet i höstas blev stödet, nu för Al Gore, ännu mer massivt. AFL-CIO avsatte 40 miljoner dollar för valarbetet, mer än någonsin. Dessutom hade Gore hjälp av tusentals fackliga valarbetare, ett fackligt gräsrotsarbete som kanske överraskar utomstående iakttagare.
Efter många underliga turer om rösträkningsförfarandet utsågs George W Bush till ny president. Förlorare var Al Gore.
Resultatet blev därmed också ett nederlag för den fackliga rörelsen.
Nu tar Bush sin hämnd – både på facket och på det demokratiska partiet.
För facket i USA väntar fyra tuffa år.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

ÄMNEN:

Facket
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA