Högskolepolitiken måste förändras radikalt
Ökade resurser till högre utbildning och forskning har inte bidragit till ökad global hållbarhet, skriver Martin Hellström, rektor för Mälardalens universitet. Han menar att en radikal omläggning av den högre utbildningen är nödvändig, men att den försvåras av regeringens politiska prioriteringar.
Vid lanseringen av Mats Benners och Sylvia Schwaag-Sergers rapport Ändra allt!? En högskolepolitik för vår tid konstaterade Mats Benner att Sverige efter kriget varit ett föregångsland vad gäller radikala högskolepolitiska förändringar. Samtidigt konstaterar de två forskarna i sin rapport att de svenska lärosätena inte kunnat omsätta ökade resurser och utvidgade uppdrag i högre kvalitet.
Jag vill inte i den här artikeln gå in på just den frågan. Jag vill i stället peka på det uppenbara – att ökade resurser till högre utbildning och forskning samt satsningar på kvalitet och excellens under flera decenniers tid inte har bidragit till ökad global hållbarhet. Tvärtom ser vi dramatiska försämringar, bland annat i form av klimatförändringar med katastrofala följder, en minskad andel människor som lever i demokratier, växande fattigdom och hunger samt svåra väpnade konflikter världen över.
Mot bakgrund av detta är min slutsats att vi måste ändra allt. Eller nästan allt. För det är inget fel på FNs hållbarhetsmål i sig. Det är heller inget fel på lärosätenas visionsdokument, som i de flesta fall tydligt uttrycker ambitionen att verka för en hållbar värld. Felet är att vi inte lyckas göra det på riktigt, det vill säga med goda resultat.
Om vi vill göra det på riktigt, då krävs det ett antal radikala högskolepolitiska och högskolepedagogiska förändringar:
- Vi måste värna den akademiska friheten, och stärka dess grundlagsskydd så att det omfattar utbildning och forskning samt lärosätenas institutionella styre. Akademin ska ha förutsättningar att vara en av demokratins grundpelare.
- Lärosätena ska inte professionsutbilda i snäv bemärkelse. Det latinska ordet universitas betyder helhet – universiteteten ska utbilda studenter på vetenskaplig och konstnärlig grund till kritiskt tänkande agenter för en hållbar värld. För att understryka denna helhetstanke som ligger till grund för all högre utbildning bör alla lärosäten kallas universitet, under förutsättning att de bedriver både utbildning och forskning och att deras utbildningar skiljer sig fundamentalt från andra utbildningsformer.
- Det behövs ingen diskurs om ”excellens” om den enbart avser en tävling på internationell nivå. Universiteten ska göra sitt bästa för att fritt utveckla kunskap genom forskning samt för att sprida den genom undervisning och bidra till en hållbar värld.
- Vi behöver universitet där alla ämneskunskaper genom ökad internationalisering sätts in i det sammanhang som de globala utmaningarna utgör. Tekniken finns för att koppla ihop världens alla studenter i universitetens högre utbildning.
- Vi behöver universitet som systematiskt, i alla utbildningar, för samman studenter från olika discipliner. Studenterna ska lära sig att ta ställning till världens komplexa utmaningar. Förmåga att se de större sammanhangen och gedigna ämneskunskaper är nycklarna.
Tyvärr försvåras denna nödvändiga omläggning av den högre utbildningen av de rådande politiska prioriteringarna hos en regering som för en högerpopulistiskt färgad politik. Bland det första den nuvarande regeringen gjorde var att lika dramatiskt som grundlöst ifrågasätta kompetensen i våra lärosätens styrelser. Samma regering raderar – utan remissförfaranden och i princip över en natt – utvecklings- och biståndsforskningen och därmed lärosätenas tillgång till de internationella kunskapsbaser som de har byggt upp under många årtionden.
Generellt verkar Sveriges regeringar sakna tillit till sina högt utbildade lärare så till den milda grad att de anser att de själva måste formulera examensmål för den högre utbildningen och på så sätt underminera lärosätenas frihet och ansvar. Och sedan mitten av 1990-talet har utbildningsanslagen per student kontinuerligt urholkats, oavsett regeringarnas politiska färg.
Sverige har, som Mats Benner och Sylvia Schwaag-Serger konstaterar, en gång varit ett föregångsland när det gäller radikala högskolepolitiska förändringar. Genom att kraftfullt höja utbildningsanslagen och samtidigt utveckla högskolepedagogiken och högskolepolitiken skulle Sverige återigen kunna bli ett föregångsland. Om vi vill verka för en hållbar framtid på riktigt, om vi och våra studenter ska kunna genomföra förändring på riktigt, då behöver vi ändra om inte allt så dock det mesta!
Martin Hellström
Rektor för Mälardalens universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
