Det är inte offentliganställda som ska betala när inflationen stiger
Statsanställda pressas från två håll när inflationen gröper ur resurserna till det offentliga, skriver Elinor Odeberg, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé. Samtidigt som de drabbas av ökande priser och stigande räntor har deras arbetsgivare fått en bantad lönepott, konstaterar hon.
Svenska löntagare är pressade. Rysslands invasion av Ukraina ledde till brist på energi, spannmål och gödsel i Europa och världen, vilket drev upp priserna på el, bränsle och livsmedel. Som en följd av detta har Sverige haft den högsta inflationen sedan 1990-talskrisen. På ett år har livsmedelspriserna ökat med 20 procent. Reallönerna är tillbaka på 2016 års nivå och enligt Konjunkturinstitutets beräkningar kommer det att dröja upp till tio år innan svenska löntagare hämtat hem reallönetappet.
Nu sjunker elpriserna och med dem inflationen. Producentpriserna går ned, vilket borde indikera att lägre priser för slutkonsumenterna är att vänta. Om den positiva utvecklingen håller i sig och inflationen är tillbaka vid Riksbankens inflationsmål på två procent mot slutet av året, kan det betyda att det märke som fack och arbetsgivare inom industrin har förhandlat fram – 7,4 procents löneökningar över två års tid – innebär en reallöneökning redan nästa år. Men prognosen är mycket osäker. Bollen ligger hos arbetsgivarna och företagen. Kommer de att sluta höja sina priser eller försöka sko sig på inflationsekonomin?
Sverige har i jämförelse med andra länder ett omotiverat starkt fokus på efterfrågan i debatten om inflationsbekämpning. Det är vi konsumenter som ska bli bättre på att pruta i butiken, acceptera allt högre räntor och samtidigt avstå från löneökningar. Företagens prissättningsmakt har fått förunderligt lite uppmärksamhet – trots att det är företagens prissättning som utgör inflationen. Att inflationen bitit sig fast beror inte på köpkraften hos svenska löntagare, utan på att företag försöker behålla eller till och med öka sina vinstmarginaler när kostnaderna stiger.
Lönsamheten i handeln är historiskt hög. Bankerna gör rekordvinster på räntehöjningarna. Konjunkturinstitutets granskning av prisutvecklingen under 2022 visade att företagen fullt ut vältrat över sina höjda kostnader på konsumenterna. Och trots att producentpriserna nu går ned, ser vi fortfarande inte sjunkande priser i butik.
Inflation drabbar bara inte oss som konsumenter. Det urgröper också resurserna till det offentliga. Med en hög inflationstakt och högre räntor krävs höjda statsbidrag och höjda förvaltningsanslag. Men i regeringens senaste budget kompenserades välfärden enbart för en tredjedel av kostnadsökningarna. Flera myndigheter, exempelvis Arbetsförmedlingen, Naturvårdsverket och Kriminalvården, får minskade resurser i relation till sina uppdrag. Samtidigt åläggs alla myndigheter att ”effektivisera” sin verksamhet genom det så kallade produktivitetsavdraget, som i praktiken tvingar fram nedskärningar.
För myndighetsanställda innebär detta press från två håll. Samtidigt som de lider privatekonomiskt av den höga inflationen och räntehöjningarna, har arbetsgivarna fått en bantad lönepott. Färre ska klara att göra mer när resurserna inte följer omfattningen av myndighetens uppdrag.
I det här läget av betydande osäkerhet är det helt rätt att hålla fast vid modellen med siffersatta löneökningar i de centrala avtalen. För Vårdförbundet, som haft sifferlösa avtal sedan flera år tillbaka, innebär de kärvare tiderna att medlemmarna i hälften av Sveriges regioner fått löneökningar under det märke som industrins avtal utgör.
Sifferlösa avtal kan vara gynnsamt för enskilda individer med stark förhandlingsposition, men är i grunden ett avsteg från principen om lika lön för lika arbete. Siffersatta avtal binder arbetsgivaren att garantera medlemmarna en viss nivå på löneökningarna. Det kommer att vara särskilt viktigt när nästan hela det offentliga Sverige tvingas till nedskärningar.
Ännu viktigare är att bidra till debatten om hur inflationsmålet egentligen ska nås. Det är knappast svenska myndigheter som driver inflationen. Det är heller inte offentligt anställda som borde betala för den. Tvärtom är starka myndigheter och en stark välfärd den viktigaste krockkudde vi har när vi går mot sämre tider. För detta måste finanspolitiken ta sitt ansvar.
Elinor Odeberg
Chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé, aktuell med boken Dyrtider – så bekämpar vi inflationen, som utkommer i september
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
