Jämställdheten måste gälla alla kvinnor
Kvinnor med funktionsnedsättning får ständigt sina självklara rättigheter ifrågasatta. Engagemanget för deras jämställdhet brister, inte minst inom den offentliga sektorn, skriver Rasmus Isaksson, förbundsordförande för DHR, i en debattartikel.
Det är politiskt korrekt att säga att jämställdhet är viktigt, att kvinnor, män, flickor och pojkar ska ha lika förutsättningar att kunna leva ett gott liv och att ansvaret för hem och barn ska delas lika. Ett stort undantag finns dock – kvinnor med funktionsnedsättning. De identifieras främst med sin funktionsnedsättning, de har inget kön, ingen etnicitet, är utan sexualitet och klasstillrörighet.
Försäkringskassan har blivit dessa kvinnors värsta fiende, i synnerhet för de kvinnor som har behov av assistans. Men även andra, exempelvis kvinnor med utmattningssyndrom, kan vittna om hur de ifrågasätts.
Sverige har gått från ett tryggt land där vår välfärd fanns som ett skyddsnät när det som inte ska hända inträffar, till att vara ett land där du betraktas som en fuskare, smitare, latmask om du behöver stöd från våra socialförsäkringar.
När det gäller synen på män och kvinnor med funktionsnedsättning blir det än värre. Kvinnor nekas assistanstid för att kunna sminka sig, men är du man är det självklart om att rakning ska ingå i ett grundläggande behov. I oktober förra året fällde Diskrimineringsombudsmannen, DO, Försäkringskassan för bristande digital tillgänglighet eftersom en blind kvinna inte kunde använda myndighetens webbtjänst för att ansöka om föräldrapenning. Myndigheten prioriterade helt enkelt annat och anpassningar av webbtjänsterna fick vänta.
Vi vet att ohälsa är tio gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättning än i befolkningen i övrigt. Bland de som har en rörelsenedsättning är ohälsan som störst. Det är bland annat diskriminering, bristande inflytande och dålig ekonomi som är orsaken. Nyligen kom Myndigheten för delaktighets rapport ”Uppföljning av funktionshinderspolitiken 2018”. Där kan vi läsa att den upplevda ohälsan bland personer med funktionsnedsättning är oproportionerligt stor i relation till den övriga befolkningen. Uppseendeväckande är att över hälften av de kvinnor som har en funktionsnedsättning känner sig psykisk utmattade efter en arbetsvecka. Likaså är det i denna grupp en låg andel kvinnor som skattar sin hälsa som god, en könsskillnad som inte går att se bland befolkningen i övrigt.
Att vara kvinna med en funktionsnedsättning är att inte finnas. Att vara ett objekt, ett neutrum. Det är många kvinnor som vittnat om att deras flickkroppar ”hanterades” av vården, rehabiliteringen och andra, vilket lett till att de fått svårt att veta var de egna gränserna går och var den personliga integriteten finns.
Kvinnor med funktionsnedsättning får ständigt sina självklara rättigheter ifrågasatta: rätten att kunna få vara förälder på samma villkor som andra, att sminka sig innan de åker till jobbet eller till krogen, att kunna åka färdtjänst utan att vara orolig för sexuella trakasserier och så vidare. På detta sätt definieras de ut som ovärdiga medborgare.
När man inte ser kvinnor med funktionsnedsättning som kvinnor, finns heller inget engagemang för deras jämställdhet. Det synsättet finns inte minst inom offentliga sektorn.
Rasmus Isaksson,
förbundsordförande för DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
