Folkvalda som frågar för mycket
Alexander Armiento om en retlig arbetsmarknadsminister som dränks i tjatiga frågor på samma tema.
Alla som umgåtts med ett barn i förskoleåldern vet att ideliga frågor kan sätta tålamodet på prov. Det händer uppenbarligen att envetet tjat knäcker även våra folkvalda politiker.
– Ibland har humöret runnit över, och så ska det ju inte vara egentligen, säger Sven Otto Littorin till tidningen Riksdag & Departement.
Det är dock inga frågvisa barn som gjort arbetsmarknadsministern på dåligt humör, utan debattsugna riksdagsledamöter. Han är nämligen det statsråd som fått flest interpellationer under mandatperioden – hela 228 stycken. Många rör i princip samma ämnen. Precis som barnafrågorna, alltså.
Som helhet har regeringen svarat på 2 315 interpellationer. Det är ett par hundra fler än vad Göran Perssons regering fick under hela förra mandatperioden. Och alldeles för många, anser en och annan. Statsvetaren Magnus Erlandsson kallar det för ”en lavin av likartade frågor” och rekommenderar självsanering.
Kritiken har inte bara riktat sig mot interpellerandet. Det har också klagats på ”okynnesanmälningar” till konstitutionsutskottet, KU. Anmälningar som snarare ifrågasätter politiken än de former för handläggning och beslut som denna instans är satt att granska.
— •l• —
Även ledande politiker verkar tycka att kan finnas fog för bannorna. Det framgick mellan raderna i en intervju med Peter Eriksson förra året, där han generöst förklarade att oppositionen ”lovat att inte lägga en massa onödiga interpellationer” som hindrade regeringen från att sköta EU-ordförandeskapet.
Fenomenet är inte nytt. I den förra regeringen var Thomas Bodström hårdast ansatt av interpellationer. Han konstaterar självkritiskt att båda sidor missbrukar dem för ”något slags allmänpolitisk debatt, som vi kan ha i andra sammanhang”.
— •l• —
Regeringen är ansvarig inför riksdagen och för att granska statsråden har riksdagsledamöterna en uppsättning instrument. Som en del tycks svinga rätt vilt, när missnöjet med den förda politiken är stort och möjligheten att påverka den litet.
För den som med personval i åtanke vill profilera sig som en aktiv och pådrivande politiker kan interpellationer och KU-anmälningar också vara ett led i strategin. Medier som ”granskar” vad riksdagsledamöterna uträttat genom att helt enkelt räkna interpellationer och skriftliga frågor bidrar till utvecklingen.
Givetvis ska oppositionen debattera regeringens politik med Sven Otto Littorin och hans kolleger. Men det finns gott om tillfällen att göra detta – både i andra riksdagsdebatter och i gamla och nya medier.
Interpellationer och KU-anmälningar borde användas varsamt, så att de inte devalveras. För riksdagens möjligheter att ställa statsråd till svars och kontrollera att regeringen utövar sin makt i enlighet med lagen är oerhört viktig.
Så viktig att ingen av dem Riksdag & Departement talat med heller vill göra några formella inskränkningar i rätten att också ställa tjatiga frågor till ministrarna.
Själv konstaterar Sven Otto Littorin att ”det tillhör spelet”. Och det har han nog rätt i. En viss lavinfara får en minister leva med.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
