Hon berättar om en dramatisk tid
I boken ”Antiorganisationen: Dramaten och metoo” skildrar genusvetaren och författaren Vanja Hermele vår nationalteaters arbete inifrån under en minst sagt turbulent tid.
– Uppropet #tystnadtagning var som en jordbävning på Dramaten. Det var ett effektivt sätt för personalen att sätta press på ledningen, att öppna diskussionen och att synliggöra vad som pågick, säger Vanja Hermele.
När #tystnadtagning publicerades i Svenska Dagbladet, under den dramatiska metoo-hösten 2017, hade anställda sedan länge försökt påtala för olika teatrars ledningar att det fanns problem med arbetsmiljö, ojämställdhet och sexuella trakasserier inom branschen – men inget hade hänt. När kvinnliga skådespelare till slut valde att gå ut i media och berätta om sina upplevelser betraktade de det som den sista utvägen, menar Vanja Hermele.
Tystnadskulturen inom teatern var därmed bruten och Dramaten hamnade i en kris som hon fick följa på nära håll, från insidan. Vanja Hermele hade då befunnit sig på Dramaten sedan början av 2017 och samlat in material till ett forskningsprojekt om jämställdhet och organisationsfrågornas status i det dagliga arbetet på teatern.
I boken Antiorganisationen: Dramaten och metoo, som bygger på hennes avhandling, följer hon ett stort antal professioner och produktioner på teatern – och finner att ett återkommande ideal om ”antiorganisation” löper som en röd tråd genom verksamheten, tanken att teatern är en verksamhet som inte mår bra av för mycket organisation.
Det har länge diskuterats om arbetsmiljöfrågor går att applicera på det konstnärliga området eller om de ”kväver” verksamheten, säger Vanja Hermele.
– Den kampen är mer eller mindre närvarande inom många konstinstitutioner. Det är egentligen det som den här boken handlar om, om relationen mellan konst och organisation. När jämställdhet sorteras som en organisationsfråga – och inte som en konstnärlig fråga – tilldelas den ingen eller låg status.
Vanja Hermele skriver att Dramaten ”hade ett ambivalent förhållningssätt till sig själv som organisation. Det fanns en spänning mellan konsten (som måste vara fri) och kontoret, administration och politiken (som ville binda).”
Hon konstaterar att det finns en föreställning om att frågor som rör jämställdhet, mångfald, tillgänglighet och liknande ämnen riskerar att ta död på konsten om de tillåts styra det konstnärliga arbetet för mycket.
– De här frågorna gled som en hal tvål genom händerna på dem som arbetade på Dramaten och fick inte fäste – förrän #tystnadtagning publicerades.
Ett av problemen på Dramaten under denna period var att teaterchefen var knepig att nå för personalen, även den konstnärliga. Möten ställdes in eller flyttades fram, gång efter annan, vilket gjorde det svårt för de anställda att planera sitt arbete.
– Jag hörde ofta uttryck som ”trolla med knäna” och ”släcka bränder” när personalen beskrev sin arbetssituation. Jag förstod att teatern fungerade på ett ganska dysfunktionellt vis på många sätt, berättar Vanja Hermele.
Allt det arbete som kräver långsiktighet blev lidande, även det som rörde jämställdhet och mångfald.
– Det är kanske en lärdom att dra, att organisationer måste må ganska bra för att man ska kunna jobba med de här frågorna.
I sin bok beskriver Vanja Hermele olika inarbetade tankemodeller som alla ingår i det så kallade antiorganisationsidealet. Det blir exempelvis tydligt att de som jobbar på Dramaten ser sig som en stor familj.
– Det gör att man förhåller sig till varandra på ett informellt sätt, inte på ett professionellt, och det kan skapa en varm, tillmötesgående och kärleksfull stämning på en teater, men det finns också många risker med det.
De anställda kan till exempel bli så lojala med teatern och sina kollegor att det blir svårt att sätta gränser, eller visselblåsa.
Vanja Hermele skriver också om teatern som en sluten värld, det hon kallar för templet, som gör den otillgänglig för de inte redan invigda. Och hon lyfter fram hur myten om det konstnärliga geniet lever kvar – oftast i en man i ledande position, som drivs av ett högre kall och vars skapande inte får tyngas av ”något så själsligen dödande som ett organisationsperspektiv”, säger hon.
Vi får läsa om en tysk regissör, som regisserat på Dramaten vid flera tillfällen, vars ledarstil beskrivs som ”auktoritär, krävande, känslostyrd” och vars ilska var en accepterad del av den konstnärliga processen. Teaterns ledning var tillmötesgående och flexibel inför hans konstnärliga idéer, även om de var kostsamma både ekonomiskt och emotionellt, medan andras fick stå tillbaka.
– Jag undrar om inte manlig ilska är en av de viktigaste komponenterna hos geniet, nästan lika betydelsefull som konstnärlig begåvning. Genom att visa ilska får du din vilja igenom och kan mobilisera resurser. Det är ett av de starkaste maktmedlen som finns på en arbetsplats – och då menar jag inte bara på teatrar eller andra konstnärliga organisationer, säger Vanja Hermele.
Den kris som Dramaten upplevde i och med metoo ledde ett och ett halvt år senare till att ledningen byttes ut, inklusive teaterchefen. Numera har Dramaten ett delat ledarskap: en konstnärlig ledare, Mattias Andersson, och en vd, Kitte Wagner.
– Det är en tydlig förändring efter metoo, att det finns två chefer som befinner sig hierarkiskt på samma nivå och som samarbetar.
Vanja Hermele kan inte riktigt uttala sig om hur det fungerar på Dramaten i dag, säger hon – men hon är ganska säker på att de organisatoriska frågorna har fått stärkt status.
– Det är väl en av alla de förändringar vi har metoo att tacka för. Men alla teaterledningar behöver vara medvetna om hur djupt förankrade de här tankarna om antiorganisation är på en teater och att ambivalensen mellan konst och kontor nog aldrig blir avklarad en gång för alla. Kampen fortsätter.
Vanja Hermele utforskar kultursektorn
- Vanja Hermele är författare och
genusvetare och har tidigare utforskat kultursektorn i ett antal böcker och undersökningar. - Hennes bok Antiorganisationen: Dramaten och metoo kommer ut den 9 maj på förlaget Natur & Kultur. Boken är en omarbetad version av den avhandling som hennes forskningsprojekt på Dramaten under 2017 resulterade i.
