Ett skammens arbetsliv

KRÖNIKA: PORSERYD2005-02-02

EU ska bli den mest konkurrenskraftiga regionen i världen 2010. Det bestämde EUs ledare i den så kallade Lissabonprocessen för snart fem år sedan.

Av:  Jan-Åke Porseryd

Arbetstidsdirektivet, som vill tillåta 65 timmas arbetsvecka, och tjänstedirektivet är två pusselbitar. Bägge två inriktade på att försämra löntagarnas villkor för att åstadkomma en billigare produktion.

Men frågan är: Hur ska EU gå vidare för att bli allra mest konkurrenskraftig?

Hur långt i försämringar är EU-ländernas ledare beredda att gå för att kunna tävla i billig tillverkning med till exempel Kina?

I Kina handlar det om närmast slavarbete, med ett omänskligt utnyttjande av de anställda. På den vägen, mot arbetslivets botten, vill väl ingen ansvarig politiker i EU vandra, får vi utgå ifrån.

”Kl 7.00 måste vi börja arbeta. Vi lär oss tåla förmännens utskällningar som överröstar maskinerna hela dagen. Vi kom hit för att tjäna pengar, men i våra hjärtan gömmer vi tårarna. Varje morgon ser vi stjärnorna på himlen i mörkret när vi går till fabriken, när vi tillåts sluta lyser de i mörkret igen. Vi arbetar från klockan 7.00 till klockan 11 på kvällen. Över hälften av oss känner stark hunger och svälter. Maten är dålig, ibland måste vi äta snabbt för att arbeta igen”.

Så berättar en arbetare i en av Kinas fabriker för klädes- och skotillverkning. Berättelsen återges av författaren och journalisten Sverker Lindström, som i boken Gränslösa kläder och i en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter nyligen skildrat de brutala villkoren i Kinas arbetsliv.

I fabrikerna är 70–80 procent kvinnor i åldern 16–25 år. De tvingas jobba 13–16 timmar per dag 6–7 dagar i veckan. Lönen ligger kring tre kronor i timmen. Tillstånd krävs för toalettbesök, inga raster förekommer.

16-åriga flickor sitter vid ett löpande band och syr en och samma söm i en sportsko från klockan sju på morgonen till elva på kvällen i högt uppdrivet tempo.

De unga kvinnorna är migranter i sitt eget hemland och lyder under passlagar liknande dem som fanns i Sydafrika.

De är så nära slavarbetare man kan komma, helt utan samhälleliga rättigheter och blir andra klassens medborgare. När de närmar sig 30 år får de sparken och skickas tillbaka till sina hemprovinser i norr.

I dag finns 30 miljoner arbetare i Kinas drygt 2 000 exportfrizoner. Fackligt arbete är det inte tal om.

Genom att utnyttja människor på detta hänsynslösa sätt har Kina uppnått en helt dominerande ställning på klädes- och skomarknaden. Uppemot hälften av de kläder som vi konsumenter kommer att köpa hos H&M, Intersport, Lindex och de andra försäljningskedjorna tillverkas i dessa skammens fabriker.

Sverker Lindström har gjort en viktigt insats genom att skildra denna mardröm.

EU vill som sagt ta upp konkurrensen med Kina.

Hur ska man lyckas med det?

Jan-Åke Porseryd är chefredaktör för ST Press.
Jan-Åke Porseryd är chefredaktör för ST Press.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA