Cecilia Verdinelli: Socialt obekväma nitiska formalister
Ingen älskar en rättshaverist. Det motsatta gäller visselblåsaren - en modern hjälte. Men även haveristen kan vara en tillgång i systemet, skriver gästkrönikören Cecilia Verdinelli.
Vilken är din favorit-rättshaverist? Förlåt: frågan är givetvis felställd. Ingen älskar en rättshaverist. Men om man ändå tvingas ha närkontakt med rätthaverister, brukar man försöka bevara sin mentala hälsa genom att fokusera på de dråpliga aspekterna av haverismen. På arbetsplatser med hög rättshaveristfrekvens hör man inte så sällan folk försöka bräcka varandra med sina värsta rättshaverist-skrönor.
Min favorit-rättshaverist, vi kan kalla honom Sören, var en gång aktiv i samma förening som jag. Han ifrågasatte allt från fikakaffets grad av etiskhet till världskapitalismen. På varje möte. Han begärde gravallvarligt votering om de mest triviala frågor. Sören lyckades med konststycket att kombinera en nitisk formalism med den mest vildvuxna utopism man kan tänka sig. »Han är som en preussisk ämbetsman på LSD«, utbrast en frustrerad kamrat i en ovanligt lyckad beskrivning. Sören hade tänkt ut en enormt detaljerad modell för ett alternativt valutasystem, delvis baserat på morötter. Han yrkade på att hans överlägsna valutasystem skulle antas av föreningen, varför han inledde ett intensivt kampanjande som gick ut på att dränka föreningens e-postlista med tättskrivna inlagor – styckeindelning tycks vara det mest förbjudna i rätthaveristernas hemliga klubbregler – i alltmer affekterad ton.
— •l• —
Om ingen älskar en rättshaverist råder det rakt motsatta förhållandet för så kallade whistleblowers. Alla älskar en
visselblåsare (undantaget den organisation som gjort bort sig, oftast visselblåsarens egen arbetsgivare). En visselblåsare är en modern hjälte. Visselblåsare är förvisso inte synonyma med rättshaverister, men förmodligen har många visselblåsare ett förflutet som rättshaverister. Under alla omständigheter kan man vara rätt säker på att en visselblåsare har god nytta av rättshaveristens egenskaper i form av nitisk noggrannhet, formalism och de särskilda karaktärsdrag som gör att socialt obekväma situationer, himlande ögon och menande suckar inte tycks röra dessa personer i ryggen. Man kallar det integritet om epitetet tillskrivs en visselblåsare men social inkompetens om det tillskrivs en rättshaverist.
— •l• —
Förre justitiekanslern Göran Lambertz har förstås haft god tillgång till rättshaverister under sitt yrkesliv. Sympatiskt nog har han inte nöjt sig med att bara dra skrönor om dem. Han har ägnat fenomenet djupare analys och landat i slutsatsen att »rättshaveristerna är en form av garanti för kvalitet, för att domar och beslut förklaras tydligt och bra. Minsta fel kommer ju ses av de skickliga felfinnarna som annars raskt fyller på sina luntor med tättskrivna ark«. Jag värjer mig mot tanken att försöka se rättshaverister som en tillgång i systemet, men tvingas ge Lambertz åtminstone lite rätt. Faktum är att jag aldrig i livet hade lärt mig skriva så korrekta protokoll om jag inte haft Sören i hasorna.
Cecilia Verdinelli är göteborgare född i Buenos Aires, skribent i GöteborgsPosten och samhällsdebattör.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.