Här är polisen som mitt i skärgårn bor

En blåsig novemberdag när hagelskurarna avlöser varann är tjusningen med Sandhamn inte lika lätt att upptäcka som när man ger sig ut i havsbandet en sommardag.
Men den bofasta befolkningen på cirka 120 personer tänker inte så. För dem är Sandhamn ett paradis inte bara på sommaren utan året runt. Det är naturen, närheten till havet, den rena luften och livsstilen som drar. Allt detta är viktigare än att ha ett fast jobb att gå till.
Men nu har flera av dem fått det också. Sedan polisens anmälningscentral utlokaliserades hit har mycket förändrats. Livskraften har tagit ett skutt. Sandhamn är en inflyttningsbygd och börjar få problem med bostadsbrist.
– Här har alltid talats om stagnation. Ett tag var skolan hotad. Men nu är det expansion och nyrekryteringar som gäller, säger Gunilla Pettersson.
Allt kan emellertid inte tillskrivas polisens nya callcenter.

Seglarrestaurangen med den utbyggda hotelldelen har stor del i Sandhamns uppsving. Men med tolv anställda är polisen, i konkurrens med Sjöfartsverket, näst största arbetsgivare och ger jobb åt tio procent av befolkningen. Och snart ska ytterligare tre anställas.
Yrkesmässigt har personalen en mycket skiftande bakgrund. Gemensamt är att man har valt livsstilen och miljön snarare än just det här jobbet.
Gunilla Pettersson är en värdig representant för den överlevarkaraktär som nästan är ett måste för att få det att gå runt här ute. Hon har bott på Sandhamn i 18 år och livnärt sig på allt möjligt.

– Här får man hoppa på allt som dyker upp, säger hon och drar en diger meritförteckning:
Egen företagare med tillverkning av isdubbar, skärgårdsguide, springvikarie på hemtjänsten, inhoppare på posten, bibliotekarie, fastighetsskötare. Och inte ett jobb i taget, utan alla mer eller mindre samtidigt.
Så där kunde det säkert ha fortsatt, men när polisen etablerade sin anmälningscentral lockade det att få lite mer trygghet i tillvaron. Nu jobbar hon 75 procent åt polisen, men har också kvar några timmar som bibliotekarie och fastighetsskötare.
– Och mitt företag har jag kvar. Jag tillverkar isdubbar i stället för att sitta och sticka framför TVn. Guidandet har jag också kvar.
Det mångsyssleri som är en del av öbefolkningens överlevnadsstrategi fortsätter alltså och nu kan Gunilla även komplettera meritförteckningen med titeln fackligt ombud för ST. Sammantaget jobbar hon betydligt mer än heltid.
– Förut var jag ofrivilligt undersysselsatt. Jag måste jobba mycket nu för att klara ekonomin och få ihop till pensionen.
– Ändå tvekade jag mycket inför bundenheten. Jag trodde att det här jobbet skulle bli enformigt, men det är det inte. Dessutom gör man lite samhällsnytta, vilket ger tillfredsställelse. Jag skulle aldrig vilja sitta på ett callcenter och ringa hem till folk och nasa prenumerationer, säger hon.

Eva Nilsson har en liknande bakgrund. Hon kom till Sandhamn som nyutbildad hotellreceptionist för ett sommarvikariat på Seglarhotellet 1978 och har blivit kvar på ön sedan dess.
– Det har rullat på med lite av varje. Jag jobbade i förskolan i många år och hade textilslöjden i skolan. Ibland har jag hoppat in på posten och i affären och på värdshuset. Jag har alltid haft tre–fyra jobb, det har varit nödvändigt för att kunna bo kvar.
– Det känns skönt att ha något fast när man börjar bli lite äldre. I somras hade jag till och med semester, det var första gången under alla dessa år, säger Eva, som också är skyddsombud på anmälningscentralen.

Samtliga tolv anställda är anmälningsmottagare. Tillsammans med enheterna på Arholma och Ornö tar de emot brottsanmälningar från hela Stockholms län. Ungefär en fjärdedel av samtalen gäller upplysningar.
– Vi får frågor om allt möjligt, säger Eva Nilsson. När man ska ha dubbdäck, om hundar verkligen får bajsa var som helst, om man får skjutsa på moppe…
De svar som de inte redan har i huvudet finns i en särskild ”uppslagsbok” i polisens intranät.
Anmälningscentralerna har öppet sju dagar i veckan, från 7.00 till 21.30 på vardagar och från 9.00 på helger. Fem av de tolv arbetar heltid, de övriga går på halv- eller trekvartstid. Tillsammans med kollegerna på Arholma och Ornö lägger de sina arbetsscheman själva.
– Jag har lagt mina så att de passar båttidtabellen, säger Marie-Louise Landelius, som pendlar från Runmarö och är en av två icke Sandhamnsbor på centralen.

Sonja Näslund bor på ön och tar flakmoppen till och från jobbet. Hon har valt att förlägga sin arbetstid till tidig morgon och sen kväll för att kunna gå ut och guida en grupp mitt på dagen.
– De flesta av oss är vana vid skiftgång, eftersom vi är gifta med män på Sjöfartsverket, säger hon.
Samtidigt ger hennes arbetstider möjlighet till variation. Långa pass med stillasittande och enformiga rörelser kan undvikas.
– Jag var rädd att det skulle bli monotont, men det är ingen fara. Jag trivs bra, det är ett självständigt arbete där man lär sig mer och mer för varje dag.
Det är den moderna tekniken som möjliggjort etableringen av denna arbetsplats. Men rent arbetsmiljömässigt finns det mer att önska när det gäller de tekniska lösningarna.

– Datasystemet är inte alls användarvänligt. I princip är det en gammal blankett som stoppats in i en datamaskin. Den är inte upplagd efter det naturliga sättet att berätta när man har utsatts för något, säger Gunilla.
– Vi har sagt ifrån och dom jobbar på det. Men det är inte bara att köpa ett nytt program, det handlar ju om ett datasystem som fler inom polisen använder.
Lokalerna får också en del kritik av de fackliga företrädarna. I korthet går den ut på att ventilation och belysning behöver förbättras och ljudnivån dämpas.
Lite trögjobbat är det, säger skyddsombudet Eva Nilsson. Här på ön är vi vana att ta tag i saker och ting själva. Nu är man plötsligt hänvisad till den statliga byråkratin och då tar det sin tid.

Däremot tycker alla att arbetsuppgifterna är intressanta och stimulerande. Vissa tider blir det stressigt och ibland får man bara rena rutinärenden. Men då och då tänder det till.
– Ibland blir det riktigt spännande, säger Marie-Louise Landelius. Vid större inbrott ringer vi till polisens sambandscentral under samtalets gång. Man försöker få signalement på gärningsmannen eller anstränger sig lite extra för att ge dem ett bra underlag. Då känns det att man är med i polisens arbete. Jag tror nog att jag har bidragit med pusselbitar som påskyndat ett gripande.
Två förundersökningsledare är för dagen på besök i Sandhamn. De intygar att kvaliteten på anmälningarna har höjts avsevärt.
– De civilanställda utstrålar ambition att göra ett bra jobb och lyckas verkligen med det. Vi är imponerade, säger Lennart Lunnestad.
– Ja, de blir allt säkrare på att plocka fram detaljer som kan underlätta vårt arbete, säger Bengt Söderström.

Schablonbilden av arbete i callcenter är att det är ett rätt monotont och okvalificerat lågstatusjobb. Men den bild som växer fram här är annorlunda. Visserligen finns en del övrigt att önska när det gäller arbetsmiljön, men samtidigt handlar det om stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter som kräver allt högre kompetens.
En sak stämmer dock fortfarande med schablonbilden. Lönerna har inte hängt med i statushöjningen. Månadslönen på anmälningscentralerna ligger mellan 15 500 och 16 400 kronor. På tok för lite, tycker Marie-Louise och de andra.
– Sett till de arbetsuppgifter vi utför borde vi ha flera tusen mer, säger hon.