Kolleger med olika villkor

– Nja, det känns väl lite sådär.

Christopher Harling vickar med handen för att signalera skakighet. Han är arbetsplatsombud för Saco-S på Skatteverket i Stockholm, och talar om de sifferlösa avtal som gäller för Sacomedlemmar på de statliga myndigheterna.

– För medlemmarna är det nog lite märkligt, tillägger han. De tycker nog att det är tryggare med en siffra.

Saco-kollegan Johan Wejle, som också är arbetsplatsombud, håller med.

– Utan siffror är man som anställd utlämnad till arbetsgivarens goda vilja.

Vi samtalar i ett mötesrum högst upp i Skatteverkets jättekomplex Fatburen på Södermalm i Stockholm. Intill kaffeautomaten står en stilig gammal möbelgrupp, och på väggen ovanför hänger en rad porträtt av de äldre herrar som en gång varit generaldirektörer för verket.

Snart ska porträtten packas ned i en flyttlåda och möblerna bäras i väg. Fatburen ska tömmas och alla 1 600 anställda i lokalerna i stan ska flytta till Solna. Ett beslut som väckt starka reaktioner.

– Lokalerna och lönerna är de största samtalsämnena just nu, säger ST-medlemmen Jessica Jakobsson.

För även om flytten är på allas läppar denna höst är lönefrågan ständigt aktuell på Skatteverket. Handläggarna har i många år sett kolleger lämna kontoret för jobb i den privata sektorn, som betalar betydligt mer än den statliga myndigheten.

– Alltid när jag är runt och fikar någonstans blir det löneprat, konstaterar Stina Hallberg i ST-sektionens styrelse.

Och fler vedträn kastas in i den brasan nu när avtalsrörelsen på myndighetsområdet är i gång. ST och de andra förbunden i Offentliganställdas förhandlingsråd, OFR, växlade yrkanden med Arbetsgivarverket i juni, och det nuvarande avtalet löper ut sista september.

Men vad är det som står på spel? Arbetsgivarverket riktar in sig på att få ST och övriga förbund inom OFR att acceptera samma sorts avtal som man redan har med Saco-S: utan tidsgräns och utan miniminivåer för löneökningar. STs svar är att ett sådant avtal skulle rubba maktbalansen till arbetsgivarens fördel.

Fackets krav är att det centrala avtalet liksom tidigare ska innehålla en så kal-lad stupstock. Det innebär att en överenskommen lägstanivå faller ut om fack och arbetsgivare på arbetsplatsen inte kommer överens om löneökningarnas storlek. Stupstocken ska garantera en löneutveckling i nivå med den konkurrensutsatta industrin – vars så kallade märke ligger på 2,6 procent på årsbasis.

– Siffror är jätteviktiga för samtliga OFR-förbund, säger STs förhandlingschef Åsa Erba-Stenhammar. De är en säkerhetslina. I de flesta fall kommer parterna ändå överens lokalt, men siffran är en lösning i en situation där man är oenig.

Men Saco-S, en förhandlingskartell för 22 Sacoförbund inom staten, har alltså tagit en annan väg. Vägvalet berodde ursprungligen på missnöje. Arbetsgivarverket erbjöd Saco-S en lägre siffra än vad medlemmarna i OFR och LO-förbundet Seko fått, med motiveringen att gruppen ändå skulle få ut mer på lokal nivå.

– Då sa vi att vi hellre tar ett avtal utan siffror över huvud taget, förklarar Edel Karlsson Håål, förhandlingschef på Saco-S.

Det var 2001. I dag, flera avtal senare, är Saco-S starka försvarare av sin avtalsform. Edel Karlsson Håål tycker att det är slöseri med tid att centrala parter på alla olika avtalsområden förhandlar om nivån – man hamnar ändå på industrins »märke« till slut.

Dessutom kan bestämda miniminivåer i praktiken bli en stoppkloss, ett tak, anser hon.

– Min erfarenhet är att om det finns en siffra säger många lokala tillämpare att då utgår vi från den, och så gör man ingen analys av vad verksamheten behöver eller av resultatet. Om man har ett bra resultat kanske det ska visas i löneökningssammanhang.

Per Lindvall, avdelningsordförande för Saco-S på Kronofogden, ser i likhet med Edel Karlsson Håål en risk att siffran kan bli ett tak. Han är ändå kritisk till löneprocessen på hans egen arbetsplats.

– Här fungerar inte sifferlöst som det var tänkt. I praktiken är det arbetsgivaren som bestämmer.

Anledningen är, säger han, att facket saknar verktyg för det som måste komma i stället för kollektiva förhandlingar.

– Facket behöver då komma in i budgetarbetet, både när myndigheten begär anslag och när resurserna ska fördelas i verksamheten. Som det är nu får vi bara information om budgeten i stora drag, men inget inflytande.

Fackens motpart Arbetsgivarverket har en grundidé med sifferlösa avtal: De enskilda myndigheternas ekonomiska förutsättningar och behov ska styra löneutvecklingen. De som har god ekonomi och behöver behålla och rekrytera kvalificerad personal ska kunna höja lönenivån ett snäpp. Myndigheter med tunn plånbok ska å andra sidan inte bindas av centrala uppgörelser som de inte tycker att de har råd med.

Skatteverket hörde under många år till den senare kategorin. Men de lokala fackliga företrädarna på Skatteverket i Fatburen är inte villiga att sänka sina lönekrav när myndigheten har budgetproblem.

– Inflationen har ju fortsatt att göra allt dyrare, konstaterar Christopher Harling från Saco-S.

STs Stina Hallberg tycker att avtalsgolvet var ett stöd i förhandlingarna under krisåren.

– Det är bättre med en siffra, även om den är låg.

En centralt fastslagen miniminivå är särskilt viktig för myndigheter med dålig ekonomi, säger STs förhandlingschef Åsa Erba-Stenhammar.

– Statens anställda ska inte ta på sig ansvaret för att hålla en myndighets budget. Och vi vill inte ställa lokala fack inför det omöjliga valet att få löneökningar eller behålla jobben.

Sannolikheten för att statliga arbetsgivare ska hänvisa till kassabrist är särskilt stor i år, påpekar hon. Uppräkningen av myndigheternas anslag till löner följer ett index och är ryckig. Nästa år blir det ingen uppräkning alls.

– Det är en risk som Saco-S tar i det här läget, inte vi i OFR. Vi säger att de får ta pengarna från annat håll.

Saco-S är i likhet med de andra facken kritiskt mot modellen för uppräkning av löneanslag. Men förhandlingschef Edel Karlsson Håål är ändå inte orolig. Det har varit låga ökningar även tidigare år, och uppföljningar visar att kartellens medlemmar inte har missgynnats av sifferlösa avtal.

– Vi håller minst jämna steg, och det är rimligt att det är på det sättet. Alla våra medlemmar har en hög utbildning och har möjlighet att bidra till verksamhetens resultat.

ST-företrädare brukar hävda att Saco-S åker snålskjuts på OFRs siffra. Och även lokala förtroendevalda i Saco-S menar att de är beroende av den nivå OFR sätter.

– Mer eller mindre blir det så att vi följer OFR, sedan kan det vara lite skillnad mellan olika grupper, säger Per Lindvall på Kronofogden.

Och på Skatteverket i Stockholm säger Saco-S arbetsplatsombud Johan Wejle att »både arbetsgivaren och Saco sneglar på ST«.

Men i år är det inte lika självklart att snegla på ST. Saco-S har numera ett avtal utan tidsgräns, ett tillsvidareavtal. I det sägs att myndigheterna ska ha en lönerevision en gång om året, och de flesta har datumet 1 oktober.

Det betyder att myndigheterna snart måste vara igång med lönesättande samtal för medlemmar i förbunden inom Saco-S. Blir de klara innan ST och OFR har slutit ett nytt centralt avtal? Och vad händer om utfallet avviker från det OFR får? Frågetecknen är många.

På Skatteverket vet Saco-S ombud Christopher Harling inte när revisionstillfället är.

– Allt känns lite osäkert. Och vi får inte så kanonbra information från Saco heller.

Kronofogdens Saco-S-ordförande Per Lindvall tror att Saco-S kan komma att säga upp tillsvidareavtalet om utfallet för medlemmarna skulle bli sämre än för övriga fack.

– Men det är en gissning. Det skulle vara spännande att se om de centrala aktörerna har tänkt något där.

För STs Åsa Erba-Stenhammarär avtal med miniminivåer inte bara något kortsiktigt bra för medlemmen. De är också en del av den fackliga solidariteten.

– Vi måste bidra med vår kraft att bygga »märket«. Om det inte fanns något märke alls skulle utfallet bero på konjunkturen. Man måste tänka i ett större perspektiv, men Saco tar inte det ansvaret. De har backat ur den svenska modellen.

Edel Karlsson Håål i Saco-S säger att hon inte har några synpunkter på vilka eventuella följder det skulle få för den egna kartellen om även OFR skulle sluta ett avtal utan siffror.

– Vi fokuserar på vårt sifferlösa avtal och vad vi vill med det.

Och om det inte fanns något märke alls på arbetsmarknaden?

– Frågan är hypotetisk, för det finns alltid en norm i ett organiserat samhällssystem. Och i Sverige har vi en bra modell där parterna tar ett stort ansvar för lönebildningen och samhällsekonomin.

Men vilken betydelse har avtalsmodellen för den enskilda medlemmen? Saco-S har sin bild klar: Sifferlösa avtal och lönesättning i samtal mellan chef och medarbetare ger individen det bästa inflytandet. Och den som är särskilt duktig kan premieras mer när det inte finns bottenplattor eller individgarantier, vilket i Sacoförbundens ögon är positivt.

– Vi vill understryka individens bidrag till verksamhetens resultat, säger Edel Karlsson Håål. Och det ska även kunna gälla grupper eller delar av en verksamhet.

ST har däremot ingen generell uppfattning om huruvida löneskillnaderna bör öka eller minska.

– Jag skulle aldrig säga att vissa ska hållas tillbaka, men jag tror inte att vi får en bättre värld med större löneskillnader, säger Åsa Erba-Stenhammar. Vi betonar att alla bidrar.

En växande andel av STs medlemmar har lönesättande samtal med sin chef. Även för dem är det en fördel med ett centralt angivet riktmärke, anser Åsa Erba-Stenhammar.

– Utan en central siffra är det svårt att se att man fått sin löneökning. Det är lätt för arbetsgivaren att säga att »hundra kronor är vad vår budget tillåter«, och då kan du som individ inte göra en rimlighetsbedömning av nivån.

I Saco-S avtal i staten är lönesättande samtal huvudmodellen. Edel Karlsson Håål tror inte att avsaknaden av en siffra försvårar för den enskilde medlemmen.

– Jag tycker att det fungerar bra. Vår grundsyn är att medlemmarna är väldigt kompetenta. Och den som inte känner sig välinformerad kan få hjälp av ombudsmän, förtroendevalda och statistikverktyget på vår hemsida.

Saco-S ordförande vid Kronofogden, Per Lindvall, påpekar att de lönesättande samtalen knappast kan ses som förhandlingar.

– Jag tror att man bestämt att så här mycket pengar har vi, och så droppar man ned till lönesättande chefer. Det finns inte så mycket att bolla med.

Och om arbetsgivaren ger ett nollbud har den anställde svårt att hävda en annan uppfattning, anser han.

– OFR har ju en passus att om man får en »ringa« löneutveckling ska man ha en facklig dialog. Det är ju i alla fall någonting, då måste chefen motivera sig. Något skyddsnät behöver man.