»Det fanns inte en chans att hinna«
Allt fler myndigheter lägger ut städningen på entreprenad. Monica Jung Ricci och Kristina Sundqvist blev uppsagda och fick gå över till ett städbolag. Då ökade stressen och kraven. Till slut valde de att sluta för att inte bli utbrända.
De har »städat jämt«. Det är så de säger. Monica Jung Ricci tog sitt första städjobb när hon flyttade till Sverige från Finland efter skolan. Kristina Sundqvist halkade in i branschen som 17-åring.
– Det var 1981 och jag behövde pengar till körkortet, minns hon.
Och det var på lärarhögskolan i Stockholm som de strålade samman: de är årsbarn och hamnade i samma arbetslag. De ler när de tänker tillbaka på de där första åren.
– Vi hade nog lite tur också, med stämningen och så, säger de.
Städarna blev ett sammansvetsat gäng. De hade eget fikarum, med en egen spis och diskbänk, »som en liten mysig lägenhet«.
– Jag vet inte om duborde skriva det här, men vi brukade baka kakor där! Ibland alltså, säger Monica Jung Ricci och ser ut som om hon säger något förbjudet.
– Och minns du, vi hade fruktstund! Det låter inte klokt, fyller Kristina Sundqvist i.
De säger att de var »lite som servicepersonal«. Högskolan genomgick många omorganisationer, men städlaget var detsamma.
– Folk brukade skoja om det, minns Monica Jung Ricci. »Er känner man i alla fall igen, det är tur!«
Städarna hade koll: »Var ställde vi granen förra året?« kunde någon fråga. Det var städarna som visste sådant.
De var med på personalfester och informationsträffar.
Kontrasterna mot allt som hände sedan är stora.
För tre år sedan gick lärarhögskolan ihop med Stockholms universitet – där städningen redan var utlagd på entreprenad. Då ändrades allt. Städarna blev uppsagda, efter decennier av jobb på samma arbetsplats. De erbjöds i stället arbete inom det nyupphandlade städbolaget. Med löftet att under en period få behålla sina arbetsvillkor.
Men skillnaderna blev tydliga.
– Det började direkt! säger Monica Jung Ricci. Det första som hände var att vi skulle bära namnbrickor. Namnbrickor! Vi kände ju redan
alla.
Sedan gick det snabbt. Tempot ökade, morgonfikat schemalades, städarna blev färre och ansvarsområdena större. Stressen blev en oro, en rädsla att inte räcka till.
– Vi blev färre och färre. Till slut hann man inte, fast man verkligen försökte. Det gick inte!
Det stora slaget kom när det gjordes en ny upphandling – som städbolaget förlorade. Då skulle städarna jobba hos bolagets övriga kunder.
– Det kunde vara nya ställen varje dag! Man visste aldrig. »Det får du se«, svarade de.
Det blev en vanaatt ta med arbetskläderna hem. Efter en halvtimmes jobb på ett ställe kunde arbetsledaren ringa och säga att de behövdes någon annanstans.
Ensamt var det också. De träffade nästan aldrig någon av sina kolleger. Ibland fick de bara ett par nycklar slängda till sig.
– Där är städförrådet, kunde någon peka. Men man hittade ju ingenting. Man fick leta sig fram och gissa vad som skulle städas.
Både Kristina Sundqvist och Monica Jung Ricci säger att de försökte protestera. De var »jättejobbiga«. Men det hjälpte inte.
– Jag sa till en arbetsledare att jag vill ha matrast, och helst en liten fikarast också. Då kunde han svara »Jag har inte ätit någon lunch i dag!«
Monica Jung Ricci nickar.
– Man känner sig jättedålig när man klagar. Det fanns inte en chans att hinna med, det var ju omöjligt! Men när man sa det frågade de bara »Varför har du inte hunnit?«
Hon tystnar ett ögonblick.
– Då blir det gärna att man städar lite med ögat. Eller »prioriterar«, som det heter.
Pressen och stressen åt sig in i dem. På kvällarna var de utmattade, i både kroppen och själen.
– Jag kände »det här går inte! Om det fortsätter kommer jag att bli utbränd!« Jag skulle aldrig orka till 65, säger Monica Jung Ricci.
Efter några månader hade båda slutat.
Kristina Sundqvist säger att hon »hittade den där nålen i höstacken«: en anställning som lokalvårdare på Regeringskansliet, som har både anställda städare och upphandlade bolag.
– Vi är med i verksamheten, vi syns, vi får information! Vi har egna mejlkonton och mobil, som all annan personal.
Monica Jung Ricci gjorde verklighet av en gammal dröm: hon började plugga, på socialhögskolan. Hon vill jobba med barn, kanske på ett behandlingshem.
– Det är så lyxigt att studera! Vilken skillnad.
Ändå är båda överens om att deras förra arbetsgivare inte är värre än någon annan i branschen. Där fick de faktiskt en vidareutbildning, betonar de. Och arbetsvillkoren ser ut så: företagen är pressade av ekonomin och jakten på vinst.
– Man känner det som städare också. Ingen ser dig som en resurs. Ingen frågar vem du är eller vad du kan. Du är bara den där som kommer med moppen. Den enda frågan som spelar roll är vad du kostar, säger Kristina Sundqvist.
