Konsten att se konst
Det är roligare att se på en fotbollsmatch om man kan reglerna för spelet. Samma sak är det med konst. Det är roligare att gå på konstutställning om man vet lite grand om konst, att åtminstone kunna skilja en olja från en akvarell.
Vad som är ”god konst” är en annan och känsligare fråga. Här finns det många uppfattningar som korsar varandra.
Agneta Karlström, informationschef på Nationalmuseum i Stockholm, svarade så här på frågan om vad som för henne är bra konst, en bra bild:
– Jag kräver ingenting, men bilden ska beröra mig emotionellt, vara lustfylld.
Det är ett bra svar eftersom det öppnar för diskussion utan att (för)döma någons smak.
Basen i svenskt konstliv kan med fog påstås vara alla de konstföreningar som finns på arbetsplatserna. Det är i dessa grunden läggs för konstintresset med konstlotterier, utställningsbesök m m. Utan detta basarbete hade, som ett exempel, Nationalmuseums succéutställning ”Impressionisterna och Norden” knappast lockat 236 000 besökare på tre månader.
Entusiasterna skapar basen
Imma Brogren, ST-ATFs konst- och kulturklubb vid Uppsala universitet, är en av de entusiaster som håller konstintresset vid liv. Klubben har en aktivitet i månaden och utlottning av konst både vår och höst. De 110 medlemmarna betalar en årsavgift på 200 kronor och därutöver vad aktiviteterna kostar (lite subventionerat ibland).
– Det är roligt och medlemmarna är nöjda, säger hon.
Det finns många entusiaster som Imma Brogren. Flertalet föreningar ägnar sig åt vad som kan sägas vara den ”traditionella” konsten; målningar, teckningar, akvareller, grafiska blad och konsthantverk. Det är också vad den här artikeln i fortsättningen tar upp, utom konsthantverk.
Grafisk mångfald
l Grafiska blad: Samlingsnamnet ”grafik” döljer en mångfald olika tekniker när det gäller framställningen. Några av teknikerna är träsnitt, linoleumsnitt, kopparstick och torrnålsgravyr, akvatint, sockerakvatint och screentryck. Gemensamt för dem alla är att man från basmaterialet kan ta fram fler än ett exemplar.
Det finns fyra huvudsätt att göra grafiska blad; högtryck – färgen sugs upp från upphöjda delar av tryckunderlaget (träsnitt), djuptryck – färgen sugs upp från nedsänkta delar av tryckunderlaget (etsning), plantryck – färgen tas upp på papperet från en plan yta (litografi) och genomtryck – färgen pressas genom en schablon (screentryck).
Eva Cornéer och Britt Krestesen på Grafiska Sällskapets galleri i Stockholm kan det mesta om grafiska blad.
– Gemensamt för den grafiska konsten är att konstnären från början väljer det medium, det material, han eller hon vill göra bilden i, t ex litografisk sten, linoleumplatta eller kopparplåt. Detta är avgörande för hur man gör bilden och hur man sedan trycker den.
Kan då inte en akvarell omformas till ett ”grafiskt blad”.
– En akvarell som fotograferas och sedan trycks kan aldrig bli ett grafiskt blad, oavsett om det numreras eller inte. Det är ren bluff att kalla ett sådant blad för ett grafiskt blad, anser Eva Cornéer.
Det finns ingen inflation i upplagorna av grafiska blad anser både Britt Krestesen och Eva Cornéer, åtminstone vad beträffar dem som säljs av Grafiska Sällskapet.
Upplagorna är oftast mycket små; 5, 10, 30 exemplar upp till ca 200. En gång säger man sig ha haft en upplaga på 460 och en annan gång på 499, men dessa är undantagen från
regeln. (På ”stan” kan man dock se bilder i avsevärt högre upplagor, något artikelförfattaren anser man ska vara skeptisk till.)
– Litografier kräver en viss upplaga, kanske 200, eftersom det är ett dyrt tryckförfarande. En litografi i en alltför liten upplaga blir ingen ”affär” varken för konstnären eller tryckaren och framförallt inte för köparen, säger Britt Krestesen.
Konsten att numrera
Flertalet konstnärer numrerar sina grafiska blad. I formeln ”81/150” betyder 150 att upplagan är (tänkt att vara) 150 exemplar och 81 är bladets nummer i upplagan. Detta innebär dock inte att ”81” är det 81a tryckta exemplaret eftersom man sällan numrerar i den ordning bladen trycks.
Den faktiska, existerande, upplagan kan vara lägre eftersom konstnären ibland endast låter trycka upp några få exemplar av en tänkt upplaga för att senare, beroende på efterfrågan, göra nya tryck.
På vissa bilder står det före numreringen ”ET”. Det betyder att konstnären själv tryckt bilden. Det kan också stå ”PT” vilket betyder provtryck. Konstnären accepterar bladet som fullvärdigt men har därefter kanske gjort något tillägg inför den fortsatta tryckningen.
Akvarell, olja och sådant
Här är några andra vanliga tekniker:
- Akvarell: Genomskinliga färger, lösliga i vatten. De kan målas var för sig eller ovanpå varandra och ger då nya nyanser och toner eftersom varje lager är genomskinligt. Bästa kvalitén är ”konstnärsfärgerna” p g a större ljusbeständighet. Vem målade inte med vattenfärg i skolan? (Hobbybutikernas paketerbjudande om ”allt som behövs för akvarellmålning” innehåller nästan alltid sämre färger och även dåliga penslar.)
- Gouache: Detta är också vattenlösliga färger, men med kraftigare färgpigment och en tillsats av vitt färgpigment, vilket gör gouache till en täckande färg (ej genomskinlig).
- Olja: Oljefärger görs av färgpigment, en del naturliga andra konstgjorda, blandade med vegetabiliska oljor, t ex linolja eller vallmoolja. Färgen är täckande men kan förtunnas med t ex terpentin så att den blir tunn. Tar tid på sig att torka. Finns numera också lösliga i vatten.
- Akryl: Kemifabrikens triumf; bygger på syntethartser, vattenlösliga och täckande. Kan blandas ut så att de blir nästan som akvarell. Torkar mycket snabbt. Alltmera populära färger.
- Blandteknik: Innebär att man kombinerar olika tekniker, t ex olja och akryl, krita och akvarell.
- Pennor, kritor och tusch:
Pennor finns smala och breda, mjuka och hårda. Kritor finns också av många slag. Tusch finns både vattenfast och vattenlösligt.
Konstfacket KRO
I ett föreningsland som Sverige har förstås även konstnärerna sina organisationer. Den dominerande (fackliga) organisationen är Konstnärernas Riksorganisation (KRO) med drygt 3 000 medlemmar; som arbetar för bättre konstnärsvillkor.
I konstnärspresentationer står det ofta ”medlem KRO”. Ett KRO-medlemskap kan sägas ”garantera” vissa kvalitetskrav vad avser konstnärlig utbildning och/eller tidigare utställningsverksamhet m m. (Läser man kraven för medlemskap kan man dock konstatera att Vincent van Gogh, om kraven gällt då, inte skulle fått bli medlem, hans meriter var alltför skrala.)
