Om Amerika med kritisk känsla
Den störste, eller åtminstone den mest välformulerade, USA-kritikern har aldrig varit i nationen ifråga. Han vågar nämligen inte flyga och amerikabåten känns nog bara snäppet mer lockande. Men Lars von Triers sannolikt aldrig avslutade amerikatrilogi visar att det ibland lönar sig att forska med kikare i stället för med lupp. »Tvåan« Manderlay klär, precis som »ettan« Dogville, av människosläktet dess kultiverade polityr och religiösa fernissa och lämnar fördomarna och ängsligheten hängande fritt för alla att beskåda. Den är lång, den är smal, den är teatral – och samtidigt något av det mest egenartade som nordisk film någonsin åstadkommit. (Dvd 7/6).
•l•
En annan favorit och amerikaskådare är regissören Atom Egoyan – armenier, född och uppvuxen i Egypten (döpt efter landets första kärnkraftverk) och sedan länge verksam som regissör i Kanada. Sålunda en man med mångfacetterad bakgrund, som bäst berättar om komplexa identiteter och om det sjudande livet under en kontrollerad yta. I hans senaste, Sanna lögner, handlar det om sent amerikanskt 50-tal och en underhållar-duo vars back stage-liv inte riktigt glänser lika mycket som det på scen. Sanna lögner når inte samma höjder som storverket Ljuva morgondag eller Felicias resa, men denna drog-, sex- och ågren-orgie kan ändå rekommenderas som mörk underhållning en ljus sommarnatt. (Bio 30/6).
•l•
Dagens Nyheter, Kobra, Babel och ja, alla de andra: man får blunda hårt och länge om man inte vill stöta på författaren Jonathan Safran Foers namn nuförtiden. Foers senaste bok, Extremt högt och otroligt nära, berättar om en ung pojkes upplevelse i New York den 11 september 2001, men det är Foers debut, Allt är upplyst, som nu blivit film och som förvånande nog går direkt till dvd-hyllan. Visst är den precis som förlagan präglad av ett aningen störande hurtighetskomplex, men efter den inledande publikfriande halvtimmen träder det fram ett välskrivet och gripande drama. (Dvd 24/5).
För inte så länge sedan fick alldeles för många filmkritiker och biljettköpare för sig att det intressantaste man kunde se på bio var en dokumentär om vandrande pingviner. Söta? Visst, men alla vi som tycker att humaniserande djurfilmer känns lika äkta som Carolas leende fick med Werner Herzogs Grizzly Man ett välbehövligt motgift. Den besatte tysken träffade den besatte amerikanen Timothy Treadwell som levde tillsammans med Alaskas grizzlys – och som slutade som björnföda. Det låter inte så upplyftande, och är väl det inte heller – men det är däremot oavbrutet fascinerande. (Dvd 21/6).
•l•
Slutligen ytterligare en kanadensare, i konsertfilmen Neil Young: Heart of Gold från 2005. Konsert på bio brukar vara lika eggande som mim på radio men i det här fallet finns det faktiskt fog för det stora formatet. Dels för att kanadensaren Youngs musik är stor och filmisk; ibland i uttryck, oftare i känsla – men alltid hårt knuten till den amerikanska frihetsmyten, samtidigt som den förhåller sig kritisk till densamma. Dels för att »Neilan« helt enkelt är… bäst. (Bio 9/6).
