Gilla poesi ingen konst
Poeten Anna Hallberg har med Snälla poesiskolan i DN blivit något av en poesins vapendragare. Hon betonar att det går utmärkt att tycka om det man inte förstår.
Snön faller utanför fönstret och katten balanserar på Anna Hallbergs soffrygg. Bakom soffan en säng och framför soffan ett skrivbord. Där sitter Anna och skriver, inte bara egen lyrik, litteraturkritik och kulturdebatt, utan även sin »Snälla poesiskolan« som går i Dagens Nyheter varje lördag.
– Det är lätt att se poesi som något konstigt och apart, men den kan vara ganska enkel också. Man måste bara ge den en sportslig chans. Det behövs tid för läsningen och det är inte så många som lägger ned den tiden, säger Anna Hallberg.
Så här kan det låta i hennes poesiskola:
»Låt oss säga att du har en dikt framför dig. Det känns ovant. Bry dig inte om det. Dikten är där och den finns, strunta nu i vad den handlar om, starta i stället med enkla motsatspar: ›Jaha, den här dikten, är den lång eller kort? Smal eller tjock? Rolig eller tråkig? Spattig eller seg? Auktoritär eller pladdrig? Färgrik eller grå? Knäpp eller smart?‹»
In i den läskiga lyrikvärlden
Anna Hallberg ser serien i DN som ett sätt att föra läsarna och dikten närmare varandra. Många har visat uppskattning, framför allt ovana poesiläsare. I medierna har hon fått rollen som poeten som öppnar dörren till den läskiga lyrikvärlden, och hon axlar den – om än med visst motstånd.
– Egentligen känns det konstigt att förklara nyttan med att läsa poesi. Det är ju en upplevelse, precis som all god konst. Men det är inte som att läsa en bruksanvisning eller som journalistik, säger hon.
I dag använder sig i stort sett alla av text och skrivande. Anna Hallberg tror att det bidrar till att vi ser på text som en informationsbärare, vi glömmer att den kan vara så mycket mer. Hon jämför med att se en dansföreställning och plötsligt inse vad man skulle kunna använda kroppen till. På samma sätt kan man få syn på språket genom att läsa lyrik.
På kultursidorna har poesin fått allt mindre utrymme trots att Anna Hallberg menar att det ges ut lika mycket och lika kraftfull lyrik som någonsin tidigare. Läsningar och fester för dem som är
intresserade pågår och är välbesökta men i bokhandelns skyltfönster har diktsamlingarna inte en suck mot bästsäljande bladvändare som trycks i jätteupplagor.
– Poesin är inte snabb, sexig och säljbar. Det är inte poesin som har förändrats och blivit smalare, utan kulturklimatet, säger hon.
Få köper, många lånar
Katten har smugit iväg. I den stockholmska söderförorten Blåsut bor Anna tillsammans med Jörgen Gassilewski, som också är poet, deras två barn, Jörgens tonårsson från ett tidigare äktenskap samt katten Missan. Hela väggen intill skrivbordet är täckt av bokhyllor med diktsamlingar, de skriver poesi, talar om den och ifrågasätter den. Men har svårare att leva av den.
Trots att både Anna Hallberg och Jörgen Gassilewski är väl etablerade ligger upplagorna för deras böcker på under 1 500 exemplar. De överlever genom att ta uppdrag som poesiskolan, föreläsningar och skrivarkurser och genom att söka konstnärsstipendier.
– Poeter är fattiga. Och de som läser poesi också, det är därför diktsamlingarna lånas ut så mycket på biblioteket, säger Anna Hallberg och ler, kanske aningen uppgivet.
Läsarna hittar i alla fall fram, det märks när jag ska leta reda på Anna Hallbergs böcker. Hennes senaste diktsamling heter Colosseum, Kolosseum, den kom ut i augusti, fick stort uppslagna recensioner och är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2011. Det visar sig att den är utlånad på Stockholms samtliga bibliotek, och bara enstaka exemplar av hennes tidigare tre diktsamlingar finns inne.
På biblioteket vid Medborgarplatsen finns på era platser (2004) och i den har någon klippt ut en liten fyrkant i en av sidorna.
– Vad underbart! Det är ju fantastiskt, säger Anna Hallberg när hon får reda på saken.
Och så letar hon upp stycket. Den text som någon stulit lyder:
Jag vill ha ett par vita pumps och
du ger mig en jacka. Du ställer en
diagnos och jag bakar en socker-
kaka med kardemumma och russin
i halva smeten. Du böjer dig framåt
och avståndet mellan våra händer
är olika långt. Varje gång.
Anna Hallbergs poesi kan vara bra som övningsläsning. Den är sällan en rak berättelse, oftare ord som hänger samman, som passas ihop till något som ligger skönt i munnen eller bildar kombinationer som verkar orimliga – om man läser som informationssökare. Då bör man ta hjälp av Snälla poesiskolan eller bara sluta att försöka förstå och först tillåta sig att känna. Så enkelt kan det vara.
Jämför med en poplåt
Om nu poesi egentligen är lättillgängligt, och mest har drabbats av en orättvis stämpel för att vi är ovana vid den, finns det något annat som är svår litteratur?
– Jag tycker att det är svårt med litteratur som är dåligt skriven och som oreflekterat reproducerar exempelvis sexistiska och rasistiska föreställningar. Det känns obekvämt på fel sätt. Jag kan ibland fråga mig: vill jag verkligen följa med på det här? Jag kan läsa nästan hur vidriga framställningar som helst om jag känner att det finns en stilistisk medvetenhet, men har svårt för våldet och stereotyperna i vanliga deckare.
– Men jag förstår att man kan känna sig dum och ifrågasatt inför poesi när man inte begriper den. Kanske till och med kränkt. Då kan man jämföra med en poplåt. Kanske finns där en kärlekshistoria, en liten berättelse, men det är ju inte den som får molnen att explodera. Det är hela soundet som gör låten. Så är det med poesi också.
Börja läsa poesi
Anna Hallberg tipsar om bra samlingar att börja med:
- »Sond« av Ida Börjel
- »Science Fiction« av Johannes Heldén
- »Folkmun« av David Vikgren
- »Blomman och människobenet« av Ann Jäderlund
Anna Hallberg
- Poet, kritiker i Dagens Nyheter, där hon också
publicerar Snälla poesiskolan, samt medlem i redaktionskommittén för
poesitidskriften OEI. - Utgivna diktsamlingar: Friktion (2001), på era platser (2004), MIL (2008), Colosseum, Kolosseum (2010)
