Filmaren som inte vill servera allt
I regissören Ruben Östlunds nya film, »De ofrivilliga«, står fem vardagliga situationer i fokus. Många kommer att le igenkännande, men publiken får sig också en tankeställare.
Jag har velat bygga upp situationer som beskriver olika perspektiv på gruppbeteende och visa vilken obönhörlig makt gruppen har över individen, oberoende av ålder, kön och klass, säger Ruben Östlund.
Det är födelsedagsfest, men det kunde lika gärna varit nyårsafton. Pappan i familjen ska fyra av raketer. De manliga gästerna i klungan en bit ifrån hejar på. Kvinnorna är oroliga, »har han inte druckit för mycket?«. Naturligtvis krånglar en av raketerna och blir kvar på marken. Mannen går fram och böjer sig ner, samtidigt som raketen äntligen fyras av. Han skadar sig i ansiktet, men vill inte visa sig svag inför gruppen. Han reser sig därför blödande upp och lugnar, »det här är väl
ingenting«, och fortsätter festen. Det slutar i katastrof.
– Flera av situationerna handlar om hur rädda folk är att tappa ansiktet. Många av personerna i filmen låter sin egen självbild begränsa deras handlingsutrymme, trots att det faktiskt finns ett val, säger Ruben Östlund.
Han gjorde debut 2004 med filmen Gitarrmongot. Den delade kritikerkåren i två läger: De som trodde att hans debut skulle bli en kultklassiker och de som var mer tveksamma. De positiva omdömena rörde ofta bildspråket och de negativa filmens avsaknad av en röd tråd.
Världspremiär i Cannes
Ruben Östlunds andra film, De ofrivilliga, jobbar sig in i det svenska biomörkret baklänges. Den hade världspremiär på årets filmfestival i Cannes men får Sverigepremiär först nu, under Stockholms filmfestival.
Precis som i Gitarrmongot får biobesökaren följa en rad människor utan att deras livsöden knyts ihop på något sätt. De olika situationerna återges inte i en följd efter varandra utan filmaren hoppar fram och tillbaka mellan dem. Och medan Gitarrmongot kretsade kring personer vars avvikande beteende tvingade dem att stå utanför gruppen, handlar De ofrivilliga om individens begränsningar när hon eller han ingår i en grupp.
– I Gitarrmongot var människorna inte rädda för att agera annorlunda än andra. Men det kom också upp situationer, under arbetets gång, som innehöll det motsatta, en stark rädsla för att agera individuellt i en grupp. Det är det jag valt att skildra i De ofrivilliga.
Bildspråket i filmen är speciellt. Plötsligt inser man att ett par ben eller en rygg kan säga mer än tusen ord. Det finns ett fotspråk eller ryggspråk, precis som det finns minspel och kroppsspråk. Scenen med födelsedagsfesten börjar i hallen, där värdinnan och hennes dotter tar emot gästerna. Dialogen återges, men allt biobesökaren ser är deras ben och hur benen beter sig; ett par i nylonstrumpor och modesta pumps, ett par jeansbeklädda i strumplästen.
– Som publik behöver man oftast inte tänka, utan allt blir serverat i bild. Jag vill ha en aktiv publik. Jag har undvikit att visa för mycket ansikten, för i ansiktet läser man in det specifikt personliga. Jag är främst intresserad av det som är specifikt mänskligt.
Arbetar med statisk kamera
Biobesökaren får också en känsla av att tjuvkika på filmens personer genom ett nyckelhål. En orsak till det är att Ruben Östlund arbetar med statisk kamera, där de medverkande agerar både i och utanför bild. Det leder, enligt Ruben Östlund, till att publiken får en chans att tolka alla till synes obetydliga detaljer; familje-
porträtten, kuddarna och typen av vinglas.
I en av de fem scenerna undervisar en ung lärarinna sina elever i gruppmekanismer. Senare råkar hon få se hur slöjdläraren tar i med hårdhandskarna mot en elev. Lärarkollegorna väljer att låtsas som ingenting, men lärarinnan ifrågasätter varför de inte reagerar. Kollegiet fryser ut henne.
– Att opponera sig mot gruppen får konsekvenser, konstaterar Ruben Östlund.
Ytterligare ett tema i filmen är den lilla människans maktutövning. Till exempel gestaltas en busschaufför, som upptäcker att någon haft sönder en gardinstång på bussens toalett. Chauffören vill inte köra vidare förrän någon har erkänt. En hel busslast med resenärer blir stående i timmar och busschauffören, som målat in sig i ett hörn, kan inte ändra sig utan att förlora sin prestige. Maria Lundqvist, som spelar sig själv, sitter tyst. Hon har haft sönder gardinstången av misstag och vill erkänna, men ju längre tiden går desto svårare blir det.
– Jag tycker det är mycket intressant. Kanske speciellt för att de som utsätts för den här typen av maktutövande egentligen har möjligheten att bryta mot det. Men i stället för att säga ifrån så agerar vi ofta utifrån ett socialt och artigt mönster.
Omvänd maktsituation
I en annan scen tränger sig några fulla tonårstjejer på en man på en spårvagn. Ruben Östlund berättar att situationen uppstått ur en verklig händelse.
– Jag satt vid Riddarfjärden i Stockholm och väntade på tåget mot Göteborg. Plötsligt började några unga tjejer ropa olika namn som för att testa vad jag hette. Det var läskigt att uppleva hur utlämnad och totalt tillintetgjord jag kände mig. Maktsituationen som man vanligtvis läser in när det gäller unga tjejer och vuxna män var totalt omvänd. Jag kunde ju varken säga till dem att sluta, eller själv lämna platsen. Båda fallen skulle innebära en sorts pinsam prestigeförlust.
Men varför knyter du inte ihop personernas livsöden på något sätt?
– För det första intresserar inte genrefilm och manér mig när jag gör film, utan det är att ge en ny bild av tillvaron som ligger främst. Sedan tycker jag att det ger en försonande känsla att knyta ihop säcken. Och det vill inte jag, jag vill att intrycket av filmen ska hänga kvar.
RUBEN ÖSTLUND
Namn: Ruben Östlund
Ålder: 34 år
Bor: I Göteborg
Utbildning: Registudier vid Högskolan för fotografi och film i Göteborg.
Aktuell med: Filmen »De ofrivilliga«, som har Sverigepremiär under Stockholms filmfestival.
Andra filmer: »Låt dom andra sköta kärleken«, kortfilm 2000. »Familj igen«, kortfilm 2002. »Gitarrmongot«, 2004. »Scen nr: 6882 ur mitt liv«, kortfilm 2005.
Fritid: Ägnar jag åt mina tvillingar, Alva och Hilda. Man hinner inte med så mycket mer…
Det visste vi inte: Jag har varit en fanatisk skidåkare. Började min karriär med att spela in skidfilmer. Har en gång landat på nacken efter ett hopp på
Favoritfilm: Just nu ett klipp på Youtube om bufflar och lejon. Sök på Battle at Kruger.
