Paul Ronge: Aningslös jakt på »glass och glamour«
Myndigheter kan läggas ned. Av ren självbevarelsedrift borde generaldirektörer se till att det inte nallas i syltburkar och skålas bort skattepengar, skriver Paul Ronge.
Med DN-journalisten Mattias Carlssons scoop om Tillväxtverkets vidlyftiga festande under Christina Lugnets styre har en granskning av Sveriges myndigheter och generaldirektörers förmåner och fallskärmar av sällan skådat slag dragits igång.
Maud Olofssons 75-kronorsfaktura för en enkel lunch och festballonger för 138 000, inköpta av Stiftelsen för strategisk forskning – stort och smått blandas till ett kristallklart budskap på löpsedlarna: Här sviras det vilt för skattebetalarnas pengar!
Svenska Dagbladets avslöjande att 375 miljoner som Tillväxtverket skulle använda för att stimulera kvinnligt företagande inte går att spåra ger än mer bränsle till brasan.
Verken har miljardbudgetar. Vad händer om de festar för miljoner, men är inkompetenta för miljarder (vilket jag bloggat om att jag tycker exempelvis Arbetsförmedlingen är, under Angeles Bermudez-Svankvists ledning)?
Som pr-konsult med huvudinriktning på medie- och krishantering tar jag mig för pannan för den aningslöshet som utpekade verk och generaldirektörer visat i sin jakt på lite »glass och glamour« i sin verksamhet. Skattebetalarna blir ursinniga över lättsinniga excesser och dumt överdåd. Debatter uppstår av och till om att skrota myndigheter med diffusa uppgifter. Nu senast var det moderaten Cecilia Stegö Chiló som helt enkelt föreslog nedläggning av Tillväxtverket.
Av ren självbevarelsedrift borde generaldirektörer och myndighetschefer se till att det inte nallas i syltburkar och skålas bort skattepengar i Blå hallen.
På bland annat det sociala mediet Twitter finns ett gäng jag kallar »Gratisdrickandets vänner« som tycker att »kvittojournalistiken« är vulgär och slafsig och som harmset frågar: »Va, ska inte offentligt anställda få njuta av en personalmiddag? Hur ska vi då locka kompetens?« Som om det inte går att äta gott och under trevliga former utan att dessutom få gratis avec och annan starksprit!
Jag tycker det är ett första krav: Bort med gratis starksprit, betald med skattepengar, från all representation utom möjligtvis med utländska gäster. Det räcker utmärkt med vin och öl, gärna »måttligt och i samband med matförtäring« som det formuleras i policydokument som kan tjäna som föredömen.
Nästa steg är att ta itu med generaldirektörers hutlösa fallskärm, som innebär att Christina Lugnet exempelvis nu får behålla lön och alla förmåner i tre år tills förordnandet går ut. Som en förgylld fas 3-tillvaro!
Argumentet att de behöver anställningstrygghet eftersom de när som helst kan sparkas är direkt cyniskt när man ser under vilken otrygghet de flesta löntagare lever. Ett års fallskärm räcker fuller väl.
Att arbeta i det allmännas tjänst borde ses som ett hedersuppdrag. Inte som en chans att sko sig.
Paul Ronge,
medierådgivare och pr-konsult. Paul bloggar på www.paulronge.se.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.