Kalle Lind: Charlotta har slutat krama samhället
Samhällsbyggarna på sjuttiotalet ville medborgarna väl. Institutionerna skulle vara lättåtkomliga för alla, men var det nödvändigt att göra dem så tråkiga, undrar Kalle Lind i en krönika.
1975 gavs det ut en serie fotografiska barnböcker om den femåriga flickan Charlotta, där var och en beskriver en dag i hennes vecka. Allt – allt! – Charlotta är med om möter hon med oreserverad – jag skulle säga oproportionerlig – glädje.
Två av böckerna är särskilt intressanta: i den ena besöker hon en gammal farbror på ålderdomshemmet, i den andra genomgår hon en undersökning på lasarettet. I båda fallen är hon alldeles hänförd över allt hon ser omkring sig: »terapi-rum«, »morgon-gymnastik«, »samråds-grupp«, »Guds-tjänst«, »radio-renogram«. Hon får ett glas saft på lasarettet som »smakar maffe«. Hon får veta att hon ska besöka äldreboendet och hojtar: »Hurra! En hel dag tillsammans med farbror Knut!« Hon äter lunch under lysrören i ålderdomshemmets matsal och ropar: »Åh, vad vi mumsar!«
Samhället är gott i Charlottaböckerna. Samhällsapparaten är god. På sista rutan i lasarettsboken ser vi Charlotta titta på en jättelik anonym betongkoloss till sjukhus och konstatera att det känns »nästan ledsamt att åka därifrån«.
I dag borde Charlotta vara i fyrtiofemårsåldern. Det troliga är att hon inte längre känner samma eufori vid åsynen av livströtta gamlingar i påbjudna aktiviteter. Vi sjuttiotalister har överlag ett kluvet förhållande till de samhällsinstitutioner som byggdes upp omkring oss när vi var små. Slött och kategoriskt kallar vi det samhälle vi växte upp i »DDR-Sverige« (som Filip & Fredrik i en bok) eller »Sossesverige« (som nyliberalen Fredrik Segerfeldt i en annan bok) eller »Anslagstavlan-Sverige« (som Kristoffer Appelquist i en ståuppshow).
Nämnde Appelquist är, liksom jag, född 1975. Han sammanfattar i sin ståupprutin sina intryck från det Sverige som formade honom: »Allt var statligt, allt var piss, allt var trist, men inget farligt.« Jag kan känna samma sak. Jag vet intellektuellt att de ville oss väl, de som centraliserade sjukvården, höjde marginalskatterna, kvällsstängde butikerna, byggde miljonprogrammen, gav åldringar slöjdterapi, formade myndigheter och bildade hälsovårdsupplysningsdelegationer. De ville rationalisera våra liv, se till att ingen behövde jobba på obekväma tider, undersöka vad som var bäst för oss att äta, ordna så att all sjukvård fanns tillgänglig i ett och samma betongblock.
Men jag kommer inte ifrån känslan av att de skapade ett samhälle som var lite tråkigare än det behövde vara. Måste man verkligen undvika all form av färg på varje offentlig inrättning? Måste man samla alla samhällsfunktioner runt ett och samma förortstorg? Kan inte någonting få ligga lite avsides så man kan få sig en promenad?
Mina liberala generationskamrater säger att vi blev indoktrinerade. Jag tror snarare att vi blev avskräckta. Trots att somliga barnböcker förklarade hur maffe allting var så blev ingen av oss riktigt övertygad.
Kalle Lind är skribent och radiopratare. Hans senaste bok ”Högerhumor” har nyligen utkommit.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
