»Det är ett hantverk att köra«
Det är mycket tåg för ST-medlemmen Robin Högberg. På dagarna kör han Roslagsbanan i norra Stockholm, och på fritiden gör han det också – men då är vagnarna äldre. Han sitter i styrelsen för Roslagsbanans veterantågsförening.
Varför är du fascinerad av tåg?
– Jag har gillat fordon hela livet. När jag var barn var det bilar, båtar, flygplan och tåg. Min farmor och farfar bodde nära järnvägsstationen i Uppsala, och då såg man hur tågen for förbi utanför fönstret. Det var väldigt roligt. Men när jag blev äldre tänkte jag att jag i alla fall inte ska jobba med det.
Varför inte det, när du tyckte att det var så roligt?
– Jag var rädd att det roliga skulle försvinna om det blev mitt jobb. Men som artonåring började jag ändå köra gamla tåg på en museijärnväg utanför Uppsala. Och det är väldigt roligt att köra till exempel ånglok, så efter det drogs jag in i yrket.
Vad är det som är så speciellt med att köra ånglok?
– Man måste vara så koncentrerad! Det är inte bara att trycka på gasen och köra. Man står precis bredvid eldaren och det måste vara ett bra samspel för att det ska vara lugnt och hastigheten ska bli rätt. Det kräver en bra framförhållning. Bromssträckan kan vara flera hundra meter och om man ska komma uppför en backe behöver man planera för det i god tid. Det måste man också när man kör de gamla vagnarna som vi sköter i föreningen.
Vad är det för tåg som föreningen har?
– Vi har bland annat en trävagn från 1934 och en annan vagn som är från 1938. De gick i trafik till 1990-talet. Men när det kom nya vagnar var det ett gäng medarbetare som bildade veterantågsföreningen och bestämde sig för att ta hand om de äldre tågen. Nu kan man hyra dem för bröllop och andra fester, och i maj ska vi ha körningar för allmänheten på söndagar.
Har du någon favorit bland tågmodeller?
– Nej, egentligen inte. Jag gillar mest att det är gammalt. Det blir en annan stämning av det.
På vilket sätt?
– Det är charmigare, som en helhetsupplevelse. Det låter och luktar! Mekaniken slamrar och det är ett hantverk att köra dem. Värmen har bara två lägen, så i princip är det »varmt« eller »kallt«. På vintern är det varmt där inne, och då luktar det från de varma elementen. När jag kör de loken blir jag nästan svettig om högerarmen som är in mot kupén, samtidigt som jag blir jättekall om vänsterarmen eftersom det drar från fönstren. Som arbetsmiljö är det ju inte så bra förstås, men det är ändå roligare, man liksom reser med alla sinnen. Moderna tåg är mer anonyma, i jämförelse låter de som en stor dammsugare ungefär.
