Fackets folk måste ta större plats
Facket måste möta samtidens och framtidens utmaningar genom att vässa sin opinionsbildning, uppmuntra pluralism och synliggöra individerna i sina led, skriver Håkan A Bengtsson.
Facket är Sveriges ojämförligt största folkrörelse. Det är lätt att glömma, eftersom bilden av fackets kris dominerar mediernas bevakning. Men medlemstappet har nu bromsats. Nya fackliga strategier växer fram. Utvecklings- och förnyelseprojekt, som »Facket förändras«, har satts i sjön.
Men utmaningarna är stora.
Värderingsundersökningar ger en entydig bild. Över tid blir vi mer individualistiska, mer kritiska och ifrågasättande. Sociologen Adrienne Sörbom intervjuade i boken När vardagen blir politik (Atlas) flera generationer aktiva i bland annat LO och TCO. Tidigare generationer var starkt lojala gentemot sina organisationer. Senare generationer är mer kritiska och ställer sig inte oreserverat bakom allt.
Fackets grundläggande uppgift är förstås att företräda sina medlemmar gentemot arbetsgivarna. Men också att föra fram löntagarnas perspektiv i förhållande till de politiska beslutsfattarna. För politiska beslut påverkar arbetsmarknaden och löntagarnas vardag.
Jag tror att de fackliga organisationerna måste uppmuntra mer av pluralism och åsiktsbredd. Och tillåta sig att sticka ut lite mer.
Men facket bör också vässa sin opinionsbildning. Framtidens avtalsförhandlingar avgörs inte bara vid förhandlingsbordet. Fackföreningsrörelsen måste i detta avseende lära sig av Svenskt Näringsliv: bli bättre på att opinionsbilda, våga lite mer, stödja tankesmedjor, bilda nätverk och skaffa sig allierade i den offentliga debatten.
För att åstadkomma det måste de förtroendevalda och anställda i facket synliggöras i högre grad än i dag.
Låt mig ta ett konkret exempel. När jag söker någon person som jobbar på ett fackförbund brukar jag kolla på hemsidan för att få fram
e-postadress eller telefonnummer. Men ofta saknas dessa kontaktuppgifter. Kanske är detta en tillfällighet. Eller ett uttryck för en facklig tradition där organisationen är det viktiga, inte individerna. Men den fackliga organisationen kan ibland bli en smula anonym.
De enskilda individerna är fackets främsta talespersoner. Och ju fler som syns och hörs desto starkare fack. Framför allt gäller detta självfallet på arbetsplatserna. Men även utåt. Det finns en enorm kunskap bland de förtroendevalda och bland de anställda i organisationerna. De borde uppmuntras att ta en större plats i offentligheten och i medierna, såväl i traditionella medier som i sociala medier. För att klara detta krävs både stöd och utbildning.
Som en konsekvens av globaliseringen ser vi en ökad polarisering mellan dem som har en stark ställning på arbetsmarknaden och dem som har en svagare position. De otrygga anställningarna ökar. Och en växande grupp står helt utanför arbetsmarknaden. Sociologerna fångar problematiken i begreppet »prekariatet«.
Facket måste hitta en strategi för att hantera den här spänningen. Arbetsgivarna vill gärna skjuta in en kil mellan olika löntagargrupper. Facket måste sträva efter att identifiera det gemensamma löntagarintresset på en alltmer polariserad arbetsmarknad. Och så långt möjligt företräda båda dessa grupper. Att stödja de fackliga organisationer som har särskilda problem med organisationsgraden är ett gemensamt fackligt intresse.
Mer pluralism, högre svansföring, ökad synlighet och facklig solidaritet över organisationsgränserna – det borde vara några utgångspunkter för facket framgent.
Håkan A Bengtsson, vd arenagruppen.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
