Mikael Sjöberg: Räddar vad som räddas kan

Mikael Sjöberg var generaldirektör för Arbetslivsinstitutet tills det lades ned vid halvårsskiftet. Nu är han högsta chef på Arbetsmiljöverket, vars förra generaldirektör Kenth Pettersson avled hastigt i somras. På bordet väntade en fix och färdig nedskärningsplan. Nära en tredjedel av Arbetsmiljöverkets anslag försvinner till 2009.

Enligt din företrädare Kenth Pettersson får neddragningarna ”stora effekter i såväl den centrala som den regionala tillsynen”. Håller du med om det?

–Besparingar på 30 procent är väldigt mycket. Många gånger blir det väldiga diskussioner om man ska dra ned med fyra procent. Det kommer att bli oerhört tunga neddragningar på central nivå, men även den regionala inspektionsverksamheten skärs ned.

–De nära 400 arbetsmiljöinspektörer som arbetar regionalt och besöker arbetsplatser är vår största kärnverksamhet. Där drar vi ned med 20 procent. I praktiken kan tillsynsarbetet minska ännu mer, eftersom neddragningarna innebär att inspektörerna får sköta mer av administrationen själva. En av våra svårare uppgifter just nu är att bedöma vilka krav vi kan ställa på verksamheten i distrikten.

–På huvudkontoret här i Solna minskar vi med 45 procent. Det är alltså nästan varannan tjänst som försvinner. Det kommer att ske både enligt osthyvelprincipen – med mycket tjocka skivor – och att vi i princip ”nollar” viss kompetens. Det betyder att vi, åtminstone under några år, helt kommer att sakna experter på en del områden. Vilka områden det blir kan jag inte säga ännu.

–Vi har också många arbetsuppgifter som har koppling till EU och som måste genomföras. Det får till följd att vi inte kommer att ha mycket resurser att titta på egna, nationella frågor. Vi får också mindre resurser att gå igenom och upphäva gamla, föråldrade regler.

Hur ska ni prioritera bland arbetsuppgifterna?

–Vi måste lägga ännu större fokus på arbetsplatser med stora problem. Vi behöver signalera de här förändringarna till skyddsombuden, som är vana vid att vi kan vara på plats relativt snabbt när de slår larm. Nu kanske vi måste säga att ”vi kan komma om två veckor, så ni får klara det själva så länge”. Det är naturligtvis bekymmersamt om de upplever att vi inte kan sköta vårt uppdrag. I vissa lägen måste vi rycka ut direkt, men det finns en stor gråzon där de lokala parterna nu får köra ett varv till och försöka lösa situationen.

Du kommer från ett nedlagt institut till ett verk med stora besparingskrav. Vad har du för drivkraft?

–Det är roliga och intressanta frågor! Jag har ju också en bakgrund i arbete som handlat om arbetsmarknad, arbetsliv och arbetsmiljö. Men jag räknar med att det dröjer ett eller ett par år innan jag kan sätta min egen agenda här på ett tydligt sätt. När jag kom till Arbetsmiljöverket var ju planerna för hur neddragningarna skulle gå till redan tagna. Det här är inte de offensiva satsningarnas tid…

Du fick kritik för att du inte argumenterade emot nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. Ångrar du det?

–Jag tyckte att beslutet om Arbetslivsinstitutet var olyckligt. Det hade jag ingen anledning att dölja, och jag klargjorde min uppfattning både inåt och utåt.

–Men min uppgift som generaldirektör är framför allt att se till att regeringen får ett bra beslutsunderlag. Fram till dess att beslut har fattats kan jag delta i samhällsdebatten, men man måste göra bedömningen till vilken nytta det sker. Kortsiktigt kan det kännas bra för medarbetarna om man gör det, men det kan bli svårare att tala med regering och riksdag.

–Och när besluten är tagna måste man respektera politikernas beslutsexklusivitet. Om det sedan visar sig att till exempel vi på Arbetsmiljöverket inte kan utföra vårt uppdrag på grund av nedskärningarna är det viktigt att vi upplyser regering och riksdag om det. Då måste man agera för att antingen få mer resurser eller ändrade arbetsuppgifter. Men vi har också ett civilsamhälle som måste ta sitt ansvar. Ytterst handlar det om att få fler att engagera sig ute på arbetsplatserna.

När Mikaels Sjöberg tillsattes på sin nya post markerade arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin sin entusiasm över hans duglighet. Men för två år sedan fick han stark kritik av kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund på grund av sitt agerande efter tsunamikatastrofen, då han var statssekreterare i socialdepartementet. ”Sådana personer ska inte befordras eller sitta i toppbefattningar i den svenska staten”, sa Hägglund.

Känner du att du har tillräckligt stöd från regeringen?

–Jag känner ingen som helst tvekan om det. Utan regeringens förtroende blir man inte tillfrågad. Och jag hade ju jobbat ett år med den nya regeringen när jag fick erbjudandet.

Är det preskriberat att du är Göran Perssons kusin?

–Ja, det tycker jag försvann ganska snabbt. Men jag har använts som ett verktyg i diskussionen om regeringens utnämningspolitik. Jag tror att man gjorde en ny bedömning när man såg mitt arbete och min bakgrund.

Till din bakgrund hör fackligt arbete i Metall. Vad har du med dig från det när det gäller arbetsmiljöfrågor?

–Jag har kunskap om hur det fungerar i verkligheten. Just nu har vi en kampanj om truckar, och den känns inte så svår att översätta eftersom jag har arbetat som truckförare. Även globaliseringen har jag känt påtagligt, då företaget där jag arbetade köptes upp av ett amerikanskt företag. Många företag väger expansion i Sverige mot att växa i andra länder. Det är en knivskarp konkurrens om arbetstillfällen, och då kan det bli svårare att bedriva arbetsmiljöarbete. Med internationella koncerner som ägare kommer fler beslut som påverkar svenska arbetsmiljöer att fattas utanför Sverige.

–För att undvika att företagen konkurrerar med dåliga arbetsmiljöer behövs överenskommelser om minimistandarder. Det finns nu i EU, och reglerna har haft betydelse i de nya EU-länderna. Nästa steg är att sätta normer på global nivå. Det kommer att ta tid, men det är så vi har byggt upp system på andra områden. Här finns också ett tydligt konsumenttryck. Det finns en solidaritet och en moralisk aspekt i västvärldens konsumtionsmönster på ett annat sätt än tidigare. Människor tar ställning mot barnarbete, dåliga arbetsvillkor och miljöförstöring.

Vilka är de stora arbetsmiljöfrågorna i Sverige i dag?

–Det har jag ännu svårt att bedöma. Belastningsskador är helt klart ett stort problem, och alltför många skadas och dödas i arbetsolyckor. Många anställda har en låg delaktighet i arbetet, och det innebär en risk för arbetsmiljöproblem. Med bättre ledarskap skulle det problemet försvinna.

De anmälda arbetssjukdomarna blir färre, men fler människor uppger arbetsrelaterade besvär. Hur mår vi på jobbet?

–Om vi jämför våra arbetsmiljöer med övriga EU ligger vi mycket bra till. Men deras skadestatistik sjunker nu ganska snabbt, medan vår planar ut. Det är i grunden en sund utveckling, såtillvida att förhållandena blir mer lika.

–Fortfarande finns stora skillnader mellan privat och offentlig verksamhet. I den privata sektorn handlar det ofta om konkreta saker, medan offentliga arbetsplatser dras med mer diffusa problem som många gånger beror på bristande delaktighet. Det kan till exempel vara socialsekreterare som har sin uppfattning om vad som krävs för att göra ett bra arbete, och som drabbas av professionell frustration när de tycker att de inte kan göra det. Den offentliga sektorn har ett jättearbete framför sig. Jag håller just på att titta på vad vi får in från kommuner och landsting. Jag misstänker att det är mer från omsorgen än från gatukontoren.

–Inom den statliga sektorn är förhållandena generellt sett bättre, men det finns problem. Vi har stött på dem framför allt inom kriminalvården med ökad arbetstyngd vid våra häkten.