»Vi gick med i EU och plötsligt var offentlighetsprincipen inte lika självklar.«
Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt.
Tema: Tryckfrihetsförordningen 250 år
- Alexander Armiento, chefredaktör: Grundlag väl värd att fira
- Tryckfrihetsförordningens historia: En kamp utan slut för det fria ordet
- Anna Skarhed: ”Vi måste klara balansen mellan offentlighet och skyddet för integriteten”
- Britta Lejon: ”Öppenheten är så värdefull och den måste värnas”
- Björn Häger: ”Om vi inte kan granska makten havererar demokratin”
- Morgan Johansson: ”Vi som politiker måste stå upp för våra grundlagar”
Värderingarna till stöd för tryckfrihet växte i takt med tidningsindustrin under 1800-talet fram till omkring 1990. Vi hade några hack i kurvan – andra världskriget var ett, IB-affären ett annat – men i stort sett ökade stödet för yttrandefriheten. Sedan kom krisen för tidningarna och med den samvarierar den rättsliga utvecklingen.
Man kan säga att tryckfrihetsförordningens aktier stod som högst runt 1990, sedan har de fallit. Vi gick med i EU och plötsligt var offentlighetsprincipen inte lika självklar. Vi fick allt fler propåer om att ändra våra lagar med hänsyn till EU och vi tar inte strid i Bryssel. Det verkar som om vi vore lite skamsna över våra tidigare så stolta principer.
Det tydligaste exemplet på att vi gett efter finns på sekretessområdet, där vi infört begränsningar för att tillgodose önskemål från EU. Annars är det mer en fråga om attityd bland jurister och politiker, som allt oftare säger att vi bör anpassa våra grundlagar och våra personuppgiftsregler till EU trots att vi faktiskt inte måste göra det.
Och samtidigt som folk blivit mindre intresserade av att läsa tidningar har vi fått allt fler avarter på internet. Därför tycker många inte längre att yttrandefrihet är något bra, den verkar ju mest gå ut på att folk ska förtala varandra i
sociala medier.
Trots det är jag optimist. Även om friheten på nätet i dag är för stor och oreglerad tror jag att internet kan civiliseras. Jag tror att samhället lär sig att handskas med detta. Det är inte ens säkert att vi behöver så mycket nya regleringar, snarare handlar det om att återgå till de ursprungliga sunda värderingarna.
Det finns ett stort missförstånd om att yttrandefrihet är rätten att få säga vad som helst och få vara anonym. Så har det aldrig varit. Rätten att få vara anonym kräver att någon annan tar ansvar för yttrandet. Så kallade sociala medier är på väg att bli publika när de stora medieföretagen lyfter upp dess innehåll. Då inträder ett ansvar. Ett exempel på att det går åt rätt håll är att allt fler medieföretag tar bort sina kommentarsfält.
