Britta Lejon satsar på fyra år till

– Det finns saker som jag känner att jag inte är klar med.

Så motiverar STs ordförande Britta Lejon att hon ställer upp för omval som förbundets högsta ledare i ytterligare fyra år. Det hon inte är »klar med« är dels att få förbundet att växa, dels att stärka STs förhandlingsposition, frågor som på många sätt hör ihop.

ST är sedan förra året ett växande förbund. Innan dess var det en lång utförsbacke.

– Jag är otroligt stolt och tacksam över att vi fortsätter att växa efter flera decennier av minskande medlemstal. Vi har vänt trenden, men jag vill känna att det blir ännu mer påtagligt.

Att medlemmarna blir fler stärker ST i förhandlingar med arbetsgivarna. Men Britta Lejon vill också söka ett bredare stöd för STs lönepolitik.

– Vi har varit lite för ensamma i vår syn på vad en långsiktigt klok lönepolitik handlar om, och det bekymrar mig. Framför allt i förhållande till Arbetsgivarverket framstår vi som den part som står längst ifrån arbetsgivarna. Vi kräver siffror i avtalen och stod länge fast vid kravet på en individgaranti. Men vi får hela tiden kämpa i motvind.

Motsättningarna har blivit skarpare under senare år, anser hon. Och då de fackliga huvudorganisationerna inte lyckats hålla en enad front utnyttjar arbetsgivaren sprickan.

– Det är kanske mer facklig samordning som behövs, men jag hoppas också få en större förståelse från arbetsgivarsidan för våra uppfattningar om löner och villkor. Arbetsgivarverket skiljer ut sig med sitt motstånd mot siffror i avtal. Siffersatta avtal är bra såväl för medlemmarna som för verksamheterna och samhällsekonomin.

Svårigheterna att klara den fackliga sammanhållningen syntes senast vid förhandlingarna om ett nytt pensionsavtal på myndigheterna. Saco-S och Seko skrev under ett avtal som ST och Offentliganställdas förhandlingsråd, OFR – som ST ingår i – inte ville acceptera. Arbetsgivarverket vägrade då att fortsätta förhandla med OFR.

Resultatet av både pensionsförhandlingarna och de tidigare förhandlingarna om ett nytt omställningsavtal på myndigheterna hör till det som Britta Lejon är mindre nöjd med när hon tittar tillbaka på de fyra år som gått sedan STs förra kongress.

– Jag skulle önska att vi hade kommit längre. Men jag är samtidigt nöjd med att det är vi som tar fajten. Om vi inte hade drivit på så långt som vi gjorde hade vi fått ett betydligt sämre utfall.

Med de två förhandlingarna i bagaget anser Britta Lejon att ST behöver granska plattformen för relationen mellan parterna. De grundläggande avtal som förhandlingsarbetet vilar på skrevs i en annan tid, säger hon, då staten mer än i dag uppfattades som en koncern med gemensamma långsiktiga mål. Dessutom har de fackliga styrkeförhållandena ändrats. LO-förbundet Seko tappar mycket mark medan Saco-S har växt.

– Jag tycker nog inte att vi har de grundläggande förutsättningarna i förhandlingar. Vi behöver ta oss en ordentlig funderare tillsammans med kamraterna i OFR, och det arbetet har vi inlett.

När Britta Lejon värderar sin första mandatperiod som STs ordförande finns det – förstås – också saker hon gläds över. Den positiva medlemsutvecklingen är ett sådant område, ett annat är förbundets lobbyarbete i fackligt-politiska frågor.

– Jag tycker att vi har varit duktiga på politiskt påverkansarbete. Vi har försökt beskriva problemet med att vi har så många visstidsanställningar i staten, och vi och TCO har fått till stånd ett lagförslag om förändring. Det är inte tillräckligt långtgående, men ett steg i rätt riktning. Nu måste även visstidsförordningen för statligt anställda ändras.

Numera arbetar också stora avdelningar inom ST med opinionsbildning och uppvaktningar hos politikerna, påpekar hon.

– Vi har tagit flera steg framåt. Men vi behöver synas ännu mer och lyfta fram våra medlemmars vardag.

Arbetslivet i staten präglas i mångt och mycket av hårdslimmade organisationer, stress och otrygghet, anser Britta Lejon.

– Det är anorektiska organisationer. Vi har drivit arbetsmiljöfrågorna i avtalsrörelserna i alla branscher. På den statliga sidan har vi fått i gång ett arbete och utbildningar på området, och på bolagssidan finns en ökad insikt bland arbetsgivarna på central nivå. Men ändå ökar sjuktalen.

På myndigheterna finns även ett påtagligt problem med ledarskapet, som beror på bristande förutsättningar, säger hon. Och i bolag där ST har medlemmar pressas villkor och arbetsmiljö av upphandlingar där priserna dumpas.

– Medlemmar blir av med semesterdagar och får sämre arbetstider. Vi måste arbeta med upphandlingsfrågor så att vi får nivåer som fungerar och ger en säker arbetsmiljö, och där farligt ensamarbete inte behövs.

ST har på uppdrag av den förra kongressen tagit fram ett infrastrukturprogram, som i synnerhet berör medlemmarna inom spårtrafiken och på Posten. Vid sidan om arbetsmiljö- och villkorsfrågor ska förbundet nu arbeta med politiska frågor som rör infrastrukturen.

– Om vi verkligen vill att hela Sverige ska leva kan man inte föreslå att Posten inte ska dela ut över natt i Sveriges inland. Jag tycker att det är bedrövligt. Allt går inte att leverera med mejl, och man måste kunna bedriva verksamhet även i norra halvan av Sverige. Vi har också en uppsplittring av ansvaret för järnvägsunderhåll som gör att tågtrafiken inte fungerar.

Programmet tar inte upp den digitala infrastrukturen. Den måste finnas med i kommande fackliga analyser, menar Britta Lejon, eftersom ST-medlemmarnas jobb kommer att påverkas starkt av teknikutvecklingen redan de närmaste åren.

– Medelklassjobb kommer att försvinna. Jag är inte så pessimistisk, det kommer nya arbeten. Men under en övergångsperiod kan det bli stökigt, och då behöver vi ett stort och starkt förbund som kan försvara våra medlemmars intressen både centralt och på varje arbetsplats.

Ett växande förbund är i sig ett centralt mål för ST. Förbundsstyrelsen har inför kongressen föreslagit nya mål för rekrytering av medlemmar. Ribban är satt vid 80 000 yrkesaktiva medlemmar år 2020, mot 67 000 i dag. Under perioden 2012–2015 blev de yrkesarbetande medlemmarna omkring 2 000 fler. Samtidigt har staten fått fler anställda, och andelen som är med i ST och de andra förbunden inom TCOs förhandlingsorganisation OFR har inte ökat alls.

Hur realistiskt är målet?

– Det är realistiskt, men det är högt satt och kräver att vi gör mer. På arbetsplatserna måste nyanställda få frågan om de vill vara med, vilket nog inte alla får i dag. I staten är 21 procent oorganiserade. Det säger en del om vad vi har kvar att göra. Och de som redan är medlemmar måste känna att medlemskapet ger dem något, och där är det lokala fackliga arbetet avgörande. Dessutom behöver vi arbeta bättre gentemot studenter i högskolan och även i yrkeshögskolan.

De stora debatterna på ST-kongressen i maj tror Britta Lejon kommer att handla om lönepolitiken, förbundets inre organisation och ekonomi och om valen till ny förbundsstyrelse. Kortare arbetstid brukar det också bli diskussion om på STs kongresser, noterar hon.

En annan fråga är förslaget att ST ska utreda ett namnbyte. Varför?

– Det finns några goda argument för det. Jag tycker att vi behöver ett namn som bättre beskriver vad vi är och vilka vi organiserar. Namnet Fackförbundet ST har inte riktigt satt sig trots att det är tio år sedan vi bytte från Statstjänstemannaförbundet. Det andra problemet är att vi har ett parti i riksdagen som har ett liknande namn. Folk hör alltför ofta SD i stället för ST.

– Men jag sitter inte med några ess i rockärmen, och alla förslag mottas tacksamt! Det är inte säkert att vi klarar av det – Lärarförbundet hade frågan uppe men bestämde sig för att inte byta.

Och du själv? Vad säger du om de fyra åren hittills som ordförande?

– Jag känner oftast en stor glädje! Det är fantastiskt roligt och en jätteförmån att få finnas i en organisation och försöka påverka samhället. Det är annars inte så lätt för en enskild individ. Och jag känner att jag har stor nytta av nästan allt jag har gjort tidigare i livet. Uppdraget har en sådan stor bredd och man får använda olika delar av sin kunskap.

Du gick från fackligt engagemang till politiken och vände tillbaka igen. När du blev första vice ordförande 2008 hade du inte någon förankring i en ST-avdelning. Har det varit en fördel eller en nackdel?

– Det har nog varit både en styrka och en svaghet. Det är naturligtvis en svaghet att inte ha den direkta kopplingen till en avdelning. Men jag kan å andra sidan inte bli beskylld för att driva en viss avdelnings intressen.

Du har varit socialdemokratisk demokrati- och förvaltningsminister. Längtar du inte tillbaka till politiken?

– Politik är ett av mina intressen och det är en tillgång att förstå den politiska verkligheten. Men jag längtar inte tillbaka. Det är roligare att göra nya saker! Det finns också en sorts oginhet och kortsiktighet i politiken som fördummar den. Man har behovet att snabbt vinna opinionsmässiga fördelar och blir fånge i det kortsiktiga.

Sådana tendenser finns även i facket, medger Britta Lejon.

– Men de är mindre starka hos oss eftersom vi inte sitter på den absoluta makten.